Aftonbladet – 6 december 1850, sida 2

uppfostras på vårt stamgods i norra Tyskland. En vän af min mor, en fröken Dornefeld, skulle åtaga sig min uppfostren. Denna värdiga cch trogna vårdarinna .var den bestämdaste motsats till min moder. Hon hade i sin ungdom älskat en referendarie af adlig börd, som dog innan han kunde föra henne till altaret. Trogen sin kärlek hade bon kastat enkedoket öfver sin lefnad och i stilla enslighet vandrat genom lifvet, hjelpsam mot alla behöfvande och öfverallt tillstädes, der bistånd var af nöden. Min moder hade gjert hennes bekantskap hos vår värderade anförvandt biskopen af Bamberg, hvilkens trogna vårderska hon varit till hans död. Med stum irritation hade den goda Dornefeld undrat öfver exaltationerna, öfver det meteorartade i min moders väsende, som ömsom förekommit benne mirakulöst, ömsom monströst. Men snart gaf hennes ängsliga förvåning rum för en känsla af medlidande, då hon såg huru olycklig den qvinna var, som lik en komet genomstormade lifvets horisont. O, min grefvinpalo hade hon ofta sagt, huru annorlunda hade er lott varit om man tidigt lagt er vid ett troget qvinligt hjerta, om en len fruntimmershand med kärleksfull mildhet magnetiskt kalmerat de stormar, som härja denna naturl) Och dessa ord hade hon uttalat med en sådan conviction, att min moder ännu på sitt yttersta erinrade sig dem, och beslöt att öfverlemna mig till den trogna varelsen. Mina första minnen fästa sig vid vårt stamgods och vid fröken Dornefeld. Min mor hade önskat att hålla mig skild från allt som kunde excitera min unga sjil. Hon hade ålagt Dornefeld att sörja för en kraftfull utveckling af min kropp, och lemna min själ tid stt inom sig developperas, innan man sökte att utifrån genom vetenskap oeh konst sysselsätta den. Endast fruntimmer. skulle undervisa och omgilva mig, ty min moder mindes huru tidigt