Aftonbladet – 6 december 1850, sida 2

Denna hade jag att tacka för min tillvaro, men knappt var jag född, förrän de illusioner försvunno, hvilka någon tid hade beslöjat verkligheten för min moder. Hon hade velat tro på Astraus. kärlek, hon hade hoppats, att han ändå kunde vara den rättes, nu, då hans vilda ungdomseld var utbrunnen. Men hvad kunde väl en Oibert vara för Sibylla? han var alltid en roug, och hade, såsom alla sådane, blifvit en afgjord materialist. Hans dotters död, Sibyllas återseende hade för vissa momenter gifvit honom en reflex af hans ungdom, och i etögonblick hade han kombinerat hvilka financiella ressourcer återföreningen med hans enormt rika fru kunde bereda honom, den obemedladt verldsmannen. Min olyckliga mor var duperad, oaktadt de mångfaldiga erfarenheter, hvarpå bennes lefnad varit så rik. Få dagar efter min födelse stupade min far i en duell, som han för en vacker dansös skull hade med redaktören af en oppositionsjurnal. Min mor var i förtviflan, ej öfver sin gemåls död, ty den frigjorde henne från ett frivilligt beroende, hvilket just derföre tyngde henne dubbelt, men den ädla stoltheten i hennes själ var sårad af att den man, hvars namn hon och hennes barn måste bära, hade duellerat med en borgerlig. Hennes sublima marmorköld förblef densamma i hvarje moment af hennes existens. Detta evenement återkallade hennes gamla bjertkramp, och dessa dagars alteration förvärrade det onda så, att hon dog innan jag ännu var döpt. Frid vare med hennes aska och lugn åt hennes rastlöshet! Hon hade förordnat att jag skulle heta Diogena, till mione af vår stamfar och tillantydande af vårt tragiska öde, som dömt oss till att söka och ej finna,. Ack, hvilken minds betydelse har detta namn ej haft för mi Min moder hade kort före sin död gjort ett testamente, hvari hon förordnade, att jag skulle