Aftonbladet – 6 december 1850, sida 1

lamat titankraften hos vår familj Vi äro ej mera hvad vi voro; vi hafva blifvit nervösa, alltsedan vi från medeltidens klippfästen nedstezo i städernas trånga atmosfer. Vi hafva lärt oss dölja den heliga bimlaflamman i våra bröst, vi måste menagera oss. Dolken har fallit ur vår hard: af förskräckese öfver den plebejiska juryns institut, men våra känslor äro ingu desamma. Vi söka änvu i dag mannens ideal, sådant let sväfvar för vår fantasi — och vi finna det pj; vi få ännu icke utsäcka lyktan i vårt vapen, ty mannen par excelence är ännu ej synlig på vår horisont. Vi söka honom i alla länder, i alla städer — förgäfves! Vi finn ej den rätteo, och l!ikväl måste han finnas, ty hvad skulle eljest vår stamfaders hemlighetsfulla lykta betyda? hvad hans välsignelse och hans mystiska devis? Vi, hans olyckliga döttrar, äro hjertats eviga judar,; mina närmaste anhörigas bjertan hafva userats genom detta sökande: den ädla Toska Beiron, den geniala Faustina, den himmelska grefvinnan Renata och min gudomliga moder Sibylla hafva utmattat sina bjertan i fåfänga kärleksförsök, och jag — jag misströstar om mitt bj:rtas förmåga att älska, och likväl rmåste jag söka kärlek. Detta är ett stort, ett tragiskt öde! Min moders lefrad är känd ända till den tidpunkt, då bennes sköna engel, henne: dotter Benevenuta dog, detta barn af hennes första sifte. Benevenutas far, grefve Paul, hade nyligen aflidit. Min moder hade gift sig med den brillante grefve Astrau occeh åter lemnat honom; hon hade funnit att han ej var den orättes. Förgäfves hade den genialiske tonkotistnären, den ädle mästaren Fidelio älskat henne, såsom man skulle älska Gud och stjernorna, om de i sin oåtkomlighet plötsligen kund2 uppenbara sig som intagar.de, bebagsjuka qvinnor, Hvyarken Artraus: Sibylla, vak upp