Aftonbladet – 6 december 1850, sida 1

arfving; han hade sjelf i sin hårda, rastlösa natur förbrukat en hel generations, krafter. Erdast en dotter efterlefde honom. At henne testamenterade hån sin lykta, henne välsignade ban i sin dödsstund med dessa ord: Sök en menniska, till dess du finner den rättale Dessa hemlighetsfulla Ord hafva utgjort vår ätts välsignelse och förbannelse. Mot dem hafva de ädlaste hjertan blifvit krossade. Hela den vandrande rastlösheten, den cyniska idealismen, eller kanske rättare den ideala cynis men, och alla abnormiteter i vår stamfaders behaviour hafva öfvergått på oss och utgöra ännu i dag grunddragen hos vår familj, hvilken, märkvärdigt nog, endast genom döttrar fortplantar sig. Lyktan har blifvit en förläning på qvinnolinien. Konsiderationer bjuda mig att förbigå de damer af vår ätt, som lefde i medeltiden. Man år skyldig sig sjelf denna egard, för att ej frivilligt för massans kortsynta bl:.ckar blottställa sin familjs partie honteuse. Huru Jätt skulle ej borgerliga qvinnor, i hvilkas röda, af groft arbete ruinerade händer min bok torde falla, kunna missförstå mina stammödrars ädla otillfredsställda väsende! Huru skulle ock en qvinna, som åtnöjer sig med en borgerlig stadsmajors svala kärlek, med uppfyllandet af sin pligt inom köket och tvättstugan, kunna fatta en Messalinas, en Lucretia Borgias, en Johannas af Neapel storartade lidanden! Huru skulle hon kunna förstå swnärtan af en rastlöst sökande, evigt otillfredsställd lidelse, som hos dessa höga qvinnor blef så mäktig, att den glödande kärleken förbyttes i hat och hymens fackla förvandlades till dolk och svärd! O! det gifves fruktansvärda sensationer, det gifves tragiska emotioner hos äda adliga qvinnor, hvaraf j der nere i lifvets dålder ingenting kännen ! Men tidens nivellerande makt har åfven för