Aftonbladet – 5 december 1850, sida 1

I trädgårdsmästaren fann hon en lika vwvältänkande man, som i hans bror. Mep,, sade den förre, vär konungen i morgon bittida icke vid godt lynne, måste ni vänta en eller två dagar, ty att dessförinnan säga bonom något, vore icke ridligt. Han brukar vanligen omkring klockan tio stadna och beskåda de stora apelsin och citron träden der på terrasser, hvarvid han icke är åtföljd af någon arnan, än ea liten vindthund. Ni miste då uppehålla er i närheten på ett stäl!e, som jag närmare vill utvisa, på det att jag genast kan gifva er en vink, då tid är att framt:äda. Var blott oför!ärad och gif korta ech dristiga svar; konungen, så gamut al han är, ser ännu gerna vackra flickor. Ailtså, kära barn, imorgon s dnast klockan nio ser jag er åter.n Hon gick, och nan kn lält tänka, a:t den arma skysga I ndiflickan heia natten icke njöt någon söt n. Darrande begaf hon sig vid den uts:tia timmen til Sanssouci, och ställde sig, något uppmuntrad och lugnad af den gode trödgårdsmästaren, bakom ett stort myrtentröäd; en poetisk och älsklig stindpunkil Krappt hade hon stått der en half timma, förr än konunger, i n eckel blå rock, med den bekena kryckkäppen ihenden, en gammal nött trekantig hatt på hufvudet och åtföljd af en hvit vindthund, framträdde ur en bosquet och stadnade framföre ett sort orangeträd. Tridgårdsmästaren närmede sig genast vördnadsfullt, och under det att konungen stälde några ord till honom, hede vindtbunden uppvädrat den arma ånges:fula Sofie, och började så höfigt skälla framföre myrtbentiädet, att konungen bef uppmärksam och på fransyska tillropade hunden: Moly, Molly quy-a-t-il? — couche mon chien! Men ödet ville att då han uppblickade, Sofie framskymtade bakom myrtentradet och icölte konungens förvånade ögon. Hon trodde sig vära att sjunka i jorden, men just denna sköna, oförmodade uppenbarelse stämde på engång den gamle konungens poetiska själ gladare. Que diable, trädgårdsmästare, ropade han