Aftonbladet – 4 december 1850, sida 2

ferea Jalla yl, Halllllktae uirpella, Hyltalur form, men innehålla mattare, stundom triviala motiver; detta är t. e. förhållandet med en ej ringa del af första akten, finalet undantaget. Icke dessmindre stannar det musikaliska intresset hufvudsakligest vid de båda första akterna. I de sista uppträder ett förut blott antydt element, det sentimentala, och häruti har Fiotow sin svagaste sida. Man finner ock, att han här arbetat med långt mindre förkärlek: hans melodier i denna styl äro merendels temligen slappa och antyda en imitation af den moderna italienska skolan, förnämligast Verdi. Bättre skulle varit, om Han — då efterbildning en gång skall vara — hade till mönster tagit Auber, som äfven i sentimentalare ögonblick sällan öfvergifves af qvickbeten och grazierna. Såsom mera lyckade partier i denna genre nämna vi Lyonels cavatina (asdur) uti tredje aktens final, samt en del af hans duett med ladyn i fjerde akten. För öfrigt eger Flotow för mycket savöir faire, för att ens bär äfventyra något fiasco: han förstår att skrifva för rösten, att sluta i rättan tid, samt känner i grunden scenens fordringar: äfven hans svagbeter försynda sig aldrig åt detta håll. Dessutom har kompositören, som tycks hafva känt sin svaga sida, för det sentimentala elementet i pjesen valt en representant, som sprider en poetisk glans öfver det hela: vi mena den sköna skottska melodien mtihe last rose of summern, som, ehuru ofta förekommande, alltid finnes! inflätad i momenter af dramatisk betydelse, och tillika gifver det hela ett slågs nationelll, kolorit: Vid ouvertyren vilja vi ej länge uppehålla oss: den utgör ett potpourri af åtskilliga operans motiver, ordnade med anmärkningsvärd vårdslöshet. I allmänhet äro barmoniska hårdheter, föga artistiskt behandlade båsar o. s. v. saker, som ej sällan förekomma i denna opera. Sedd i sin helhet och betraktad från den sceniska effektens sida, eger den emellertid: förtjenster, som dess svagare partier ej förmå undanskymma, och hvars öfvervigt torde kunna anses afgjord. Marthas representation på svenska scenen har på visst sätt gjort epok, i det på länge ejl. någon sångpjes hos oss gifvits med så mycken dramatisk förtjenst. Titelrolen utföres af m:ll Berwald, som förnämligast i de båda sista akterna förstår att viRna de sympatier, som hennes sköna ståmma och sorgfälligt kultiverade talång sällan skola förfela att väcka. Uti de första deremot synes hon oss ej rätt träffa den! ton af abandon, af nyckfullt öfvermod, som här, jemte den allvarligare grundstämningen, borde framträda. Bland mill B:s mest lyckade partier nämna vi, utom den skottska romansen, äfven finalet i 3:dje, duetten samt arian i 4:de akten. Sistnämnde i sig sjelft något matta nummer har hr Foroni förvandlat till en briljant vokalis, den m:ll B. sjunger med utmärkt konstfärdigbet och alltid måste gifva dacapo. Hr Strandbergs uppfattning af Lyonels parti är fullt förtjent af det allmänna bifall han derför skördar. Såväl i sång som i aktion nedlägger ban en natursanning, en okonstlad hjertlighet, hvilken, äfvensom den egendomliga timbren hos hans stämma står i mycken harmoni med partiets karakter. Arian i tredje akten, hvilken, musikaliskt betraktad, tillhör operans mattare partier, sjunger han med serdeles vackert uttryck och måste hvarje gång gifva den dacapo. Fröken Boyes egenskap af debutant ger sig icke tillkänna i det sätt, hvarpå hon återgifver Nancys parti: en finare takt, en pikäntate skalkaktighet har hos kgl. operans subretter ej på långliga tider försports. Mest lifvad är fröken Boye i 2:a och 4:e akterna: den humoristiska duetten i sista akten vinner under hennes och hr Walins behandling en spiritualitet, ett dramatiskt lif, som ensamt kunde göra operans lycka. Afven detta nummer aflöper naturligtvis ej utan da capo. — Partiet, skrifvet för kontra-alt, erbjuder fröken B. för öfrigt många tillfällen att med fördel producera sina ypperliga alttoner. Plumkett, den icke sentimentale arrendatorn, bar i hr Walin funhbit en representant, som licke lemnar något af hans intressen obevakadt. Hr Walins återgifvande af partiet är en genomtänkt konstprestation; med en träffande karakteristik individualiserar han rollen i dess belhet, såväl som i dess detaljer. Med sin Leporello synes hr Walin hafva brutit en ny bana åt sin talang; hans nitiska konstsinne är en säker borgen, att den ej skall slutas med I Plumkett. Ehuru lordens parti ej är af synnerlig vigt Iför handlingen, har dock hr Lundberg orätt uti att så mycket skjuta honom i bakgrunden: i första akten har han momenter, som för en Ikomisk skådespelare innebära tacksamma tillfällen att utveckla sin talang, och förnämligast lär kontrasten mellan pairens grandezza och den låga roll ban nödgas spela, af ganska komisk effekt, då den uppfattas väl. För den ringa Jeffekten af trion i första akten få egentligen alla tre kontrahenterna beräkna sig sin andel: Iladyn befinner sig här i en något för allvarsam sinnesstämning, och Nancy, ehuru liflig nog, lemnar dock lorden alltför mycket på egen hand, hvilken naturligtvis ej gör mera än hvartill han tvingas. — Hr Uddman ger domarens korta parti med humor, och bidrager isin mån till att höja situationens effekt. I Ensemblen är i allmänhet god, och ett par ojemnheter skola framdeles utan tvifvel förlora sig. Uti spinnqvartetten bänder stundom att ett par repartier uteblifva; vi hoppas att de lvid kommande spinnseancer åter skola infinna sig. Styckets mise-en-scene är vårdad; oss synes Tblött, att de välmående arrendatorernes bostad äfven kunde vara det, för att icke — om ej för annat — afskräcka den blifvande mistress Plumkett från hennes tillkommande hemvist.