Aftonbladet – 4 december 1850, sida 2

stt al de vigtigaste vehikel. Kongl. Teatern. Martha, eller marknaden i Richmond, opera af Flotow. Lady Harriet Durham, kammarfröken hos lrottning Anna af England, har den olyckan att vara ledsen vid hofvet, verlden och sig jelf. Hennes energiska natur tillåter henne lock ej att i det kontemplativa Lfvet söka yllnad för denna själstomhet, som fastmera utoryter i hvarjebanda bizarra och fantastiska sriller, och sålunda företager hon sig en gång att i behörig förklädnad blanda sig bland de till pigmarknaden i Richmond vallfärdande tärnorna, för att på ett ögonblick försätta sig folklifvets glada fribet. Hennes förtrogna, Nancy, och hennes försmådde älskare, lord Tristan Mickleford skola, likaledes förklädde, följa henne. Sedan de båda flickorna presenterat sig för de hedervärda landtboernas kritiska blickar, finna de slutligen nåd för två välmående . rrendatorer — fosterbröderna Lyonel och Plumkett — och taga af dem städja på ett år. Efter att en stund hafva roat sig it det brokiga hvimlet, täaska de på uppbrott, men finna till sin stora förskräckelse, att arrendatorerna tagit saken allvarsamt och på intet vilkor vilja afstå sin fångst, ty, såsom domaren utlåter sig: När man tagit städjepenning, Hjelper ingen förevändning. Att aflägga sitt inkognito skulle alltför mycket blottställa lädyn;--och sålunda återstår för de 1 ybakade bondpigorha ej annat än att följa sina herrskare. Detta utgör första aktens innehåil. I den andra försättas vi uti en landtlig stuga hos de båda arrendatorerna. Martha och Julia, såsom damerna nu heta, debutera vid spinnrocken, men ådagalägga dervid så ringa skickligbet och så mycken trilskhet, att männerna sjelfva måste gripa verket an och gifva flickorna ett praktiskt privatissimum i spinnkonstens mysterier. Detta allt hindrar dock ej de båda fosterbröderna att förälska sig i de afvoga tärnorna. Lyonel tar saken hetast och othe last rose of summern, sjungen af Martha, förvandlar bonom till en komplett amoroso. Sedan emellertid natten inträdt och landtmännen begifvit sig till hvila, kommer en bjelpare i nöden, lord Tristan, cch bereder fångarne tillfälle att fly. Fåfängt eftersättas de af de båda arrendatorerna, som väckts af den bortrullande vagnens buller. — Emellertid finner lady Harriet, att hennes hjerta ej mera är så tomt och öde, som förr: den älskvärda virtuosen på spinnrock har innästlat sig deri, och de fantastiska nyckerna efterträdas nu af ett svårmod, oförklarligt för alla, utom för den sluga Nancy, som å sin sida icke heller bortglömt sin fordne preceptor. Vid ett kungligt jagtparti i parken vid Richmond (tredje akten), som äfven bivistas af ladyn och henires förtrogna, igenkännas dessa af de båda fosterbröderna, som händelsevis befinna sig i trakten. Plumkett är lätt afspisad; Lyonel deremot slår allarm och komprometterar ladyn, som endast genom föregifvandet att han är vanvettig, förmår rädda sig. Med Lyonel eger emellertid ett eget förhållande rum. Hans fader hade, flyktig, kommit med honom, som då ännu var barn, till Plumketts föräldrar och kort derpå aflidit; före sin död gaf han sonen en ring, med tillsägels2 att i nödens stund lemna den till drottningen. Denna ring ger nu Lyonel till sin fosterbroder, för att försöka dess räddande kraft. Ladyn, som bittert ångrar sin hårdhet mot sin älskare, öfverlemnar sjelf ringen åt drottningen, som förklarar Lyonel vara son till den landsförviste, men sedan oskyldig befunne grefve Derby. Full af glädje begifver ladyn sig till Lyonel (4:de akten), för att förkunna honow hans lycka och försona honom, men denne har tagit saken alltför nära: ej det kungliga pergamentet, ej the last rose of summer vill mera göra någon verkan. Annu ett medel återstår: Martha vill söka försona hvad ladyn bröt. Piatsen utanför arrendatorsboningen förvandlas till möjligaste likhet med marknaden i Richmond, och bygdens tärnor infinna sig, förtäljande hvad de kunna. Martha kan det svåraste: afsäga sig glans och rikedom för att återvinna ett förloradt själslugn, att återlifva ett brustet hjerta. Detta är nog för Lyonel. — Nancy kommer lättare till rätta med sin arrerdator, som å sin sida ej förfelar att göra sin gamla rätt gällande. Denna lyckligt uppfunna sujet är lika lyckligt dramatiserad och dess musikaliska situationer med mycken takt framlyftade. Likasom vi anse Martha för en bland de bästa operalibretter i sin väg, kan man ock räkna dess svenska bearbetning (genom Talis Qualis) bland de bästa operaöfversättningar vi ega: den förenar trohet med sjelfständighet, samt röjer mycken lätthet i versifikationen och be: bandlingen af språket i allmänhet. Kompositören, redan förut känd hos oss, har genom Martha vunnit mera sympati än genom Stradella, hvars brister, liggande dels i librettens komposition. dels i den ei alltid träffade