Aftonbladet – 4 december 1850, sida 1

det icke längre något val för oss; under preu:siskt baner må vi kämpa och segra preussiskt. Men det förekommer 0ss, som om denna fruktan icke är allvarligt menad; ty vi kunna ej föresa det med wåra åsigter om det ryska rikets politiska ställning, att Alexanders efterträdare skulle draga svärdet emot Preussen. Vi erinra oss alltför gerna de märkvärdiga dagar, då den rysk-preussiska alliansen afslöts mot Napoleon, till folkens befrielse, för att vi skulle anse ett anfall från Rysslard, på Tysklands sjeifständighet, möjligt. Den ryska politikens vishet är allmänt erkänd. Det kan svårligen antagas, att den, genom ett anfall mot Preussen, skall vilja hetsa den tyska nationalandans makt emot sig, uti ett nationalkrigs blodiga ehancer. För ingen kan det vara tydligare än för Ryssland — som sjelf i sitt eget land uppma2nade folkkraften och folkfanatismen mot en fremrmande härförares anfall, och med en oerhörd brands lågor belyste en af Gud och folkförtlviflan slagen eröfrares nederlag — att kriget mot Preussen lätt kunde blifva betydelsefullare för ryske kejsarens eget land, än man egentligen väntar. I ett ryskt läger uppgjordes år 1812 planen till en tysk na:ionalresning; vi behöfva väl icke förklara den erfarenhet, som ligger häruti, för den ryska verldsmakiens i historien kunnige styresman. En strid med Preussen är afgörande för hela Europa, men aldrig till förmån för de intressen, som den ryske monarken har att bevaka 1 sitt eget rike. Det gäller icke blott möjligheten att vinna slagtningar; vi påminna icke om de blodiga trofeerna från Zorndorff; vi inse blott, att de preussiska vapnens lycka, ja till och med en ögonblick!ig seger öfver den preussiska politiken, skall gifva den våldsammaste stöt, just åt den politik, som Rysslands herrskare med välförstådd visdom iakttager, med hänseende till sitt eget rike, Den anda, sam bekämpas både i Preussen och Ryssland, hemtar ny, oöfvervinnelig kraft, just af sjelfva olyckan; när denna härdar tyska krigarens arm, och stärker det preussiska folkets bjerta, då skall helt säkert till och med en ny Napoleon lida ett nytt nederlag. Vi vilja ej utveckla alia de eveniualiteter, som kunde uppstå, i händelse nämnde rykte vis de sig vara sannt; men ati antyda dem hafva vi ansett för en pligt. pVåra fordringar hafva ej blifvit stegrade, ehuru entusiasmen för kriget är allmän; men vi skola icke heller afpruta något på desamma, hura vidt än de fiendtiiga slagtordningarnas linier må utsträcka sig emot oss. Den som förstått att göra uppoffringar, skall också förstå att försvara sina påståenden. ,Våra alltför lättsinniga vänner må vi derföre lika mycket förmana, att hålla sig starka och fäårdig2, som vi hafva återkallat de obe. tänksamma och lättsinniga till lugn och besin ding. Vi hafva uppnått en fast punkt för våra fordringar; från denna afbida vi hvad Preus sens öde fordrar med biankt vapen och mv digt sinnel, Om man jemnför dessa yttranden, båda publicerade af de tvistande regeringarnas mini steriella organer, finner man itt tonen på öster rikiska sidan blifvit betydligt nedstämd, mo det trotsandle och hånande språv, som föru aågon tid begagnats mot Preussen, hviremo man å preussiska sidan repat mod, och nu hel oförskräckt kastar handsken, till och met å den ryske kolossen, med anspegiing på Npo ieons öde, ech den fruktansvärda effekten a en allmän tysk nitionalresving.