Aftonbladet – 4 december 1850, sida 1

åsigler i den tyska tvistefrågan. Den ministeriella wienertidningen Lloyd för den. 23 November innehåiler följande balfofficiella trosbekännelse rörande de politiska tvistigheterna mellan Österrike och Preussen: Förhandlingarne mellan de båda tyska stormakterna. äro i full gång, men änskönt de bedrifvas med större ifver, än som vanligen pläsar vara fallet med diplomatiska förhandlingar, torde dock deras slutliga afgörande, i följd af sakens natur, mediaga längre tid än mången rser erforderligt. Afståndet mellan Wien och Berlin, samt Wien och Frankfurt, bör äfven tages i betraktande. Man bör icke glömma, att hvarje vigtigt steg, som å någondera sidan tages, måste föregås af moget öfverväsande och vidlyftiga ministerrådpligningar. De punkter, om hvilka de tyska stormakterna au sträfva att förena sig, angå en ny politisk organisation af Tyskland; men en sådan uppsait låter icke lösa sig i en tvär vändning. Det stora publicum sluter af tvenne skäl, att det skall komma till krig. . Det ena skälet år, att preussiska kabinettet icke skall vara i stånd att motsiå de olika partierna i sitt eget land, hvilka anse kriget för det ändamiålsenligaste sältet att uppnå deras inbördesskiljaktiga syftemål; samt att regeringen icke skall kunna göra sig till herre öfver den krigiska sinnesstämning, som råder inom hären och landt-l! värnet, och att kabinettet skall blifva mnödsa-l! kadt lemna plats för en ånnan minister, hvars program blifver: krig till hvad pris somhelst! Det andra skälet ligger uti mångas fruktan, : att vårt eget kabinett icke är böjdt för efter-! gift, eller till den grad lifvadt af mildhetenslil och försoningens anda, att freden i Tyskland ! kan varaktigt grundläggas genom dess politik. ! s I af OR Enligt vår tanke är det stora publicums dom mindre väl grundad. Det är sannt, att de olika fraktionerna, som höra till rörelsepartiet i Preussen, ända från Gothafraktionen till Heirzens och Struves partier, anse sig en-l! dast i ett stamkrig kunna nå sina syften; men l) just detta förbållande har ej kunnat underlåta : att göra ett djupt intryck på större delen afl! det konservativa partiet i Preussen, som under de tvenne sista åren visat sig vara i besittning af tillräcklig styrka och fasthet, att mot:tå en !! ögonblieklig meningsstorm MHufvudmännen ij: den närvarande preussiska ministeren sakna l: hvarken bestämdhet eller mod, och de inse utan tvifvel, att, så vidt de nu träda tillbaka, ! skola de icke blott uppoffra sig sjelfva, utanl äfven de principer, för hvilka de segerrikt! kämpat i tvenne år, samt vända ryggen åtl! stridsskådeplatsen, såsom om de lidit ett full-: ständigt nederlag. De betänkliga symptomer,: som yttra sig i Berlins föreningar och klubbir, hvilka nu, alldeles som år 1848, remonstrera ,! mot regeringen och söka vinna inflytande öf-j ver statsstyrelsen, sko!a snarare tjena till enl! varning för den preussiska ministeren, än injaga förskräckelse hos densamma. Ännu visar ! sig intet spår till brist på disciplin i denj preussiska hären samt landtvärnet, och äanu är det otvifvelaktigt, att ett ord af monarken skall vara afgörande för hans lands hela be väpnade maki. Det är sannt, att hvarje stor stat, uti un: derhandlingar med andra makter, måste utstaka vissa gränser, hvilka eftergifvenheten ej må förmå den att öfverskrida, äfven om den aldrig så uppriktigt eftersträfvar en fredlig förlikning. Det lider intet tvifvel, att ju sådana gränser äfven blifvit fastställde af det österrikiska kabinettet, vid dess underhandlingar med Preussen. Men dessa gränser iro vidsträckta nog, för att lemna rum åt hvarje fordring, som är förenlig med Preussens ära, samt med den rättfärdigbet och billighet, som vi äro skyldiga detta land. I vårt kabineit herrskar ej en sinnesstämning mot Preussen, som ärl oförenlig med det förhållande, som de tvenne tyska stormakterna i fredstillstånd böra intaga till hvarandra. När Preussen handlar mot 033, som den ena tyska stormakten bör handla mot den andra, skal: det ej få orsak att klaga öfver att vi stå efter i rättskänsla och billighet. Vi kunna icke önska, att regeringen i nämnde stat måtte stå sig slätt med sitt folk, eller med öfriga europeiska stater, eller att nigon skali Ikunna säga, att Preussen förlorat det ringaste i makt, ära och inflytande. Vi önska, att IPreussen må vara stort och mäktigt, ja, till och med, att det må blifva större och mäktigare, än det redan är; men vi fordra också a! detsamma, att det icke inskränker vår storhet och värdighet, eller vår rätt. Osterrike misskänner icke lättsinnigt de oberäkneliga följderna af ett krig, som miste blifva europeiskt, loch sannolikt skulle stämpla sednare hälften laf detta århundrade rred en lika så blodig karakter, som dess första 15 år framställt. Hvarje Isamvetsgrann statsman måste allvarligt öfverlägga, innan han tänder en brand, som han måhända aldrig skall förmå släcka, och hvarpå den närvarande generationen måbända icke skall få se ett slut. Vi äro öfvertygade, att å vår sida svärdet icke skall drsgas, förr än de si.Ista medlen till fredens upprätthållande blifvit uttömde. Derföre lefva vi ännu i det fasta Jhopp, att Försyaen skall bevara Tyskland för den så outsäglig olycka, som skulle innefattas uti ett krig mellan dess olika stammar.n I Till jemförelse härmed ar föres följande yitranIde i samma ämne af det ministeriella preussiska bladet Deutsche Reformpy: t) Bland de stäl som fredsvännerna ligga oss IPå bjertat, framträder äfven fruktan derför, att vi kunna komma att räkna vår äldste allierade, kejsaren af Ryssland, band vira fiender. Såsom vi mer än en gång upprepat, hafva våra yttranden för fredens vidmakthållande aldrig ; varit baserade på fruktan. Den fega bäfvan för .Jöfvermakten är öfverhufvud alldeles ingen egenIskap i ett äkta preussiskt bjerta. Annu aldrig har preussiska hären tvekat att fäkta mot öfcn LA ME