Aftonbladet – 3 december 1850, sida 2

sett för sig ingenting 2angelägnare, än att genast betinga murare och timmermän; huset miste ovi!korligt i morgon Utrymmas. Sofie lemnade detta andra hud icketillträde hos den sjuke fedren, utan lät säga landtrådet: att om han inför Gud och menniskor kunde ansvara för, att drifva en döende gubbe ur huset, så må han göra det. Men om hennes arme far deraf toge -död-n, ville hon hämnas den, om in bon skulle tigga sig frem ända ti l Potsdam. Natuclig.vis ändrade :lardtrådet nu änuu mindre sin föresats; ty ingenting syntes honom löjligare, än denna hote!se. Följande morgon kommo flera timmermän ifrån staden U.-..; tlättrade, oaktzdt den arma Sofies jemmer, upp rå pres husets tak, och snart nediöllo rör, jäkten och sparrar framföre sjukrummets fönster. Sofie sökte så godt hen bunde Jugna och intala fadren: att landtrådet blott ville omticka huset; men då snart några of timmermännen inträdde och vemodige förklsrade: att de nu måste rifva rummes trossbotten, sjönk den arma flickan med högt skri öfver landtrådets omensklighet i vanmakt, under det att de medlidsamme timmermwännen lyftade den döende ur sängen, ikladde bonom nattrock och strumpor, saste horom i en länstol, och bitrvädda af den gamle Frank, buro den jemrande gubben, på I-ndtrådets befallning, ut och satte honom med sina svaga lidar.de ögon i den brännande solen på öppna bygatan. Landtrådet stod med kikaren bakom valnötsträdet; Sofis låg afsvimmad och blott en gammal gransqvinna vågade pärma sig den sorgliga solen ech kasta sitt förkläde öfver bufvudet på dena däende, som högt bekl-gade: O, tina ös02, mina ögon! Men nästen i samma fgonhlick drog hanssin:sista suck. och då Sofie ändtligen, återbragt til medvetande, med högt skri framstörtade, söt hon blott ett lik i sina armar.