Aftonbladet – 2 december 1850, sida 1

Kejsaren i Ryssland och den infama regeringsformen. Uti lördagsbladet meddelades, efter en berliInsrtidning, några reflexioner om ryske kejsa Irens inflytande på de tyska angelägenheternas Tyttrande, som kejsar Nikolaus skall hafva låI röngssättet, under ett samtal med ofvannämij j lands sjelfberrskare förr skulls draga sig ordnande, hvarvid, ur den franske markisen de Custines skrift om Ryssland, anfördes ett tit undfalla sig, om el representativa rrgede markis. Utrymmet medgaf icke, att då för tillfället beledsaga nämnde uppsats med en närmare belysning, af den i flera fall märkliga politiska trosbekännelse, enligt hvilken Rysstillbaka till Kina, än antaga en konstitu!ionelt regeringsform; men ämnet är af allt för stor vigt, alt icke förtjena pubilicitetens lifligaste inti esse. I sjesfva verket finna vi det ganska mnaturligt a!t en sjelfherrskare, som si att säga fiån barndomen insupit allenastyrandets och godtycke:s regeringsprinciper, icke kan begripa den representativa styrelseformen, utan anser den såsom lögnens, bedrägeriets och mutsyIstemets regering.; ty för hans åskådning är j Ide öfver de millioner, hvilkxas väl eller velig rummet bruka den honom förlänade despotiIska makten till befrämjande af sina egaa och Isig befogad att egua åt foltets angelägenheter I för despoten så naturlig, att han, vid bedö en gång för alla den dynastiska princizen stölid främst af allt, såsom basen och utgångspunkten för hvarje politisk handling, och foltets intressen stå till densamma i ett underordnadi förhållande. Härom är föga att säga; n furste som vet sig beklädd med oinskränkt väl ger i hans hand, skall naturligtvis i främsta sin dynastis persinliga intressen, och undersåterna få sedan hålla tillgod med det mått af omtanka, som regenten i and a rummet finner och intressen. En sidan sakernas ordning är mandet af den representativa styrelseformen, helt och hållet glömmer att taga i betraktande sjefva grundvillkoret för densamma, nemligen den dynastiska egoismens vikande bokgrunden, samt folkintressets och natioxzalviljans fru trägande, såsom u gingspuniter och grundvalen för regeringens hela verksamhet. Häraf följer att han, ehuru föreställande sig en konstitutionell monarki, likväl i begreppet fis håller allenastyrandet, men hvilket han dock, i följd af de konstitutionella skrankorsca, ej finner sig kunna tillimpa och göra gällanda an norlunda, än, såsom kejsaren; ord fölle, gen -m mMögn, bedrägeri och mutsystemn, eller nait kö på röster, förleda samvet:n och locka den ena för att bsdraga den andra, imed tå ord: ut regera est fols med list ocå intrig och under inflyteisen af en sådan föreställning om den konstitutionella monarkien, må ingen förtycka kejsar Nicolaus, att han icke vill gå in derpå, utan hellre närmar sig det himmelska rikets politiska lycksalighetsiära. Annorlunda blir förhållandet när man täaker sig en konstitutionell regent, som i sjelfva sin konungaförsäkran, sin trohetsed på grundlagen, inlägger en garanti för folket mot möjligheten af. en sådan: dynistisk-egoistisk regeringsprincips tagande till rättesnöre för styrelsens handlingar. Grundlagers helgd, ministrarnes ansvarighet och represenlationens kontrollerande vaks mhet, äro här ett osvikligt arcanum mot de genom dynastiska spekulationer möjligen framkallade sjukliga utvexterna på samhällskroppen, och folket äger deruti ett säkert korrektiv mot den dynastiska egoismens försök till inkräktningar på folkrättigheterna. En sådan furste bör ej kunna vara förblindad derhän, att se saken ur samma synpunkt som sjelfherrskarer; hans konungaed bör vara för folket en garanti, att han ej skall göra bruk af sin makt annorlunda, än i full harmoni med grundlagen, och att mationalrepresentationens vilja skall ugöra rätte nöret för hans politik. Ilos honom bör således icke kunna uppstå fråga om :tt köpa röster, förleda samveten och locka den ena för att bedraga den andrav; korrupiionens liga intrigspel bör för honom vara lika främmande som dess vanliga syftemål: att på folkets beko:lnal tillvälla sig dynastiska prerogativer. När derföre keisar Nikolaus ej kan tänka sig en konstilulioxell monarki ulan korruption, utan ett hemligt, djupt depraverande allesastyrande, så finner meny att det egentligen är skenkonstitutionalismen, som sväfvat för kejsarens föreställning och af honom blifvit förkastad så:om en nsvekfuli ech inamv styrelseform. Ser man saken frin deaaa synpunkt, så skall säkert kejsarens åsigt om en sådan regeringsform blilva omfattad af många. Kon I stitutiona!isnen, sådan den blifvit uppfattad och förstådd t. ex. af Ludv. Filip, Fredr. Wilhelm, kejsar Fran: Josef, ssmt kosung Ferdinand i Nerpel, m. fl. af Europas till namn:t konstitutionella regenter, förtjenar man tvifvel det vitsord som sjelfherrskaren filit derötver; ty sanersta tanken och lifsprincinena i dassa cken