Aftonbladet – 30 november 1850, sida 2

lagen nade 1 Dorgarsiandet: Hr Petre begärde ordet och anförde: Sedan den naktpåliggande statshandling, som vanligen vid rikslags öppnande på rikssalen till Ständerna öfverlem183, i plenum plenorum nästlidne lördag uteblifvit, synes det kunna tagas för afgjordt att meningen är, itt låta detta vigtiga dokument, som innefattar Re3eringens proposition om Statsverkets tillstånd och debof, vid nu började riksmöte passera Rikets Stänler förbi, för att direkte till Statsutskottet ingå. Det må derföre tillåtas mig att visa, hvarföre det w varit af synnerlig vigt för Riksstånden att, till !edning för Statsutskottet, åt budgeten lemna en förreredande granskning. Antingen Rikets Ständer somma att i deras nuvarande form såsom represen-ativ statsmakt qvarstå, eller ock till följd af regeingens önskan och i enlighet med dess vid sednaste riksmöte framlagda förslag, besluta sin egen uppösning, är det dock Ständernas oeftergifliga pligt, itt icke från den parlamentariska vädjobanan afträda örr, än de ordnat statsregleringen. I förra fallet, ;m riksstånden komma att qvarstå, hafva de sedan lydda tider ännu bestående misstag att rätta, fortgående brister att undanrödja; och i sednare fallet, ller om Ständerna komma att vika platsen och lemna cum för en ny representationsform, hafva de att åt sig resa en vacker minnesvård, derigenom, att de i sjelfva afskedets ögonblick lägga en god grund för len blifvande statsförvaltningen och sålunda för framiden göra en sakernas bättre ordning möjlig. Äfven flere andra skäl finnas för nuvarande represensation att sjelf taga statsregleringen om hand, utan itt hemta. intryck från den administrativa makten och utan att låta sig leda: af-dess impulser. Det aar på sednare tider lyckats en besynnerlig sta!sxonst att här i landet utbilda ett politiskt parti, som väl förklarar sig hafva till uppgift att medla emellan stridiga riksdagsopinioner, men i sjelfva verket enlast förmått att alstra osäkra och vacklande styrelseilgärder, hvaraf den oreda och villervalla uppkomait, som nu i hvarjehanda allmänna frågor förefiaaes. Möjligen var det deråt som ordföranden för stt annat riksstånd syftade, då han uti ett tl, som vi nyligen afhört, gaf antydan om ett i landet tillverkadt missnöjen. Det parti, som jag efser, är visst icke någon nyhet. Tillstymmelser dertill funnos reian under förra regimen, ehuru detsamma då icke !yckades att erhålla betydlig terräng. Man kallade 1å medlemmarne deraf framtidsmän; nu utmärkas 1e med sinnebilden af den färg, som för det icke rena är mest betecknande. Emellertid har detta oarti vunnit en ansenlig tillvext och tillegnat sig personer, hvilka, efter att fordom i kritiska ögonblick hafva gjort fåderneslandet ej obetydande tjenster, numera intagit en så tvetydig position, att iran i afseende å dem måste tänka, att det är bättre att aga ärliga fisnder, än osäkra vänner. Afdetta parti utbredes nu i landet en politisk smitta, hvilken måhända snarare borde påkalla spärrningar, än den farsot, hvaremot man, mindre välbetänkt, sådane tillvägabragt. Medlarens kall kan visserligen anses vackert, men om vi skåda omkring os: och taga sam bällsförbållanderne i oväldigt betraktande, så lärer svårligen kunna nekas, att, om å ena sidan väl finaas sekelsgamla fördomar, gränsande till vidskepelse, att bekämpa, så röjas deremot å den andra icke aågra öfverdrifter, af beskaffenhet att kunna injaga rärtmätig farhåga.. Jag gör naturligtvis intet afsesnde uppå några helt och hållet individuela förviltelser. Icke heller fäster jag uppmärksamhet vid de förgiftade pilar, som än i den ena, än i den and eg riktningen, utkastas. Sådana företeelser gestalta sig icke särdeles tänkvärda. De ligga under all kritik. Något sammanhängande samhällsvidrigt helt, oroande för den lagbundna ordningens vänner, existerar i alla fall icke. Men vådor för samhället finnas dock. De leda sitt ursprung från den apathi, den likgiltighe1ens dödlika sömn, som understundom i konstitutioaella stater uppkommer af svalnadt nit för de allmänna angelägenheterna och af slocknade förhoppningar på renheten af statsstyrelsens grundsatser. I vårt statslif varseblifves nu en dåsighet — en liknöjdket, som har sin kanske förnämsta grund i verkningarne af fiktionen om ofelbarheten, ty ofelbarhetens idt, ehuru för värt statsskick nödvändig, har dock, i sin tillämpaing, den olägenheten med sig, att deraf alstras en viss obenägenhet för hvarje motsägelse och en olycksalig tro på sådan egen fullkom lighet, hvars erkännande skulle innefatta förnekelse af den menskliga naturens brister. Men — tiden medgifver nu icke att vidare fördjupa sig i dessa lallmänna betraktelser, och jag återgår derföre till Ifrågan om angelägenheten för Rikets Ständer, att Inu sjelfve fatta statsregleringens tyglar och gifva I Statsutskottet erforderlig ledning. J önsken tilläfventyrs, M. Herr! att jag gifver skäl för detta yttrande. Nå väl! Jag vill för sådant ändamål kasta en återblick till begynnelsen af innevarande re geringsperiod. Såsom vi alle erinra oss, var, med hänsisgt till kröningsfesten, en urtima riksdag utlyst till början ef Ju!i 4844. Kort förut hade rådgif varepersonalen blifvit ombildad. För den nya konseljen hade, så sade man, tiden varit allt för knspp latt före riksmötet medhinna utarbetandet af något I nytt, i afseende å staisverkets tilistånd och behof. Propositionen derom blef följaktligen endast ett hastverk, en fortsättning af den gamla statsregleringen, eburu med ganska betydlig wlilökning i utgifterna. I Naturligtvis kunde detta förhållande icke undgå att lväcka missbelåtenhet, särdeles hos dem, som, bekante med statsverkets äldre missförhållanden, ansågo tillfallet till ett bättre ordnande af statsutgifterne böra tagas iakt. Emedlertid fick regeringen åtnjuta uadseende, helst man den tiden trodde sig böra hysa Itillit till hennes ofta upprepade reformerande åsigter, omfattande administrationen i alla dess grenar. Snaart röjda sig likväl verkan deraf att icke större Jomsorg blifvit åt statsverkets ordnande egnad. 0Omogna förslag framlades för ständerna än vidare unIder riksmötets lopp. Många exem;el derå skulle kuana uppgifvas, men för att icke trötta eder uppI märksamhet, vill jag endast anföra ett enda. Regeringens gehom omröstning i förstärkt Statsutskott bifallna proposition om anslag till ett riksmuseum gör tillfyllest stt här åberopa. Visserligen är det för natiovalkänslan tillfredsställande, att kunna på lott värdigt sätt ordna och förvara nationens konstalster och flydda tiders ärorika minner, men ingen .jomtänksam siatsman, ingen med statsekonomiens första fordringar ej obekant regeringsledamot underlåter att främst tillse, att statebehof af allmännare Instta och af en, för det stora helas väl inflytelserik art icke miste för statslyxens mest umbärliga kraf Isidosättas. Ea fördomsfri och oväldig blick på vårt Ilands verk! ga armod hade varit tillräcklig för att till en lyckligare tidpunkt uppskjuta anläggning al lett nationalmuseum, så kostbart som det är. Låtom 053 dock utur annan synpunkt antaga, att byggna den deraf icka kunde sjourneras, utan nödvändigt Iekulle ske, Icke desto mindre miste erkännas, sti (innan propositionen om ansleg skällgen kunnat för ständerna framläggas, mean bordt veta, hvar och huru lmen skulle bygga, huru anteslig planen derutipnan vore och bved tiliförlitlighet kostnsdsförslsget egde. Så lånet sträckte sig dock icke derådgifvandes statsI mennaklokhet. Efteråt, eller sedan anslag erbållits, hafva emsorgerze i nämde hänseenden tagit sin början. Verkningarne af detta förfaringssätt känna vi. I