Aftonbladet – 30 november 1850, sida 2

grepp som kan af detta sammandrag hemtas om skatterna, då man här ser redovisade för hela riket en s. k. kronouppbörd af 714 millioner, men såsom man finner å ett annnat ställe i detta blad, ur beskrifningen på Stockholms län, att detta läns utskylder allena gå till öfver 1 million rdr banko. Emellertid lemne vi bär en öfversigt af hvad detta sammandrag utvisar. Hela den redovisade uppbörden utgör i hela tal 7,353,726 rdr, hvaraf 3,562,337 statsmedel, 2,289,461 riksgäldsmedel, 982,148 diverse verks medel, 148,210 annorstädes debiterade medel. 1848 års restantier utgjorde 371,567. Af dessa 7,353,726 rdr hafva 901,260 blifvit afkortade och anordnade; 5,856,643 blifvit levererade; 595,822 restera. Af 1848 års restantier hafva blott 91,235 rdr ingått, 46,652 afkortats och anordnats. 233,678 återstå. Man finner således, att 1849 års restantier blifvit vida större än 1848 års; samt att dessa sednare med stor svårighet indrifvits. Detta förhållande är så mycket mera betydelsefullt, som restantierne visa en förökning, under det att en tillökning i uppbörden egt rum, hvilken icke gerna kan uppkomma genom annat än ett högre varuvärde å skattepersedlarne, då såsom bekant är personella utskylderna icke förhöjts och befolkningens tillväxt i alla fall ej tunde föranleda till en märklig förökning. Måtte det ej förbises af dem, som nu gå att besluta om skatter och anslag, att ropen på det stigande välståndet således är temligen problematiskt. ERE — Hr landtmarskalkens tal till Konungen oå Rikssalen, hvarpå vwi för ett par dagar sedan fästade uppmärksamhet i anseende till den icentia poetica, som deruti befanns rådande uti det framförda loftalet öfver Ständerna, har äfven blifvit föremål för en kritik i Aftonposten, som erinrat om några andra historiska brister i nämnde tal. Aftonposten yttrar sig bärom sålunda: Vi hafva, som läsaren iakttagit, inskränkt oss att meddela endast da mera karakteristiska af de många al, hvilka, i anledoing af riksdagen, blifvit hållna. Bland dessa fästes måhända i fråmsta rummet upp märksamheten vid landtmarskalkens tal inför throen. Ts sedan konungen framlagt ett förslag till uwpphäfvande af ståndsförfatlningen, och sedan Hans Maj:t i sitt throntal. upprepat, att hans koaungsliga pligt manat honom ti!l ett sådant steg, för utt medla mellan stridiga åsigter,, så måste det i anning förefalla temligen oförklarligt, att den man. om konungen kallat till ordförande i rikets första stånd, omedelbart derefter inför thronen håller ett !oftal öfver samma ståndsförförfattriog, för hvars wskaffande konungen, nyss förut, förklarat sig nitilska. Sådant vittnar åtminstone föga om disciplin. Beklagligen äro likväl.de exempel, hr landtmarskalken anfört för försvaret, mindre lyckligt valda för dem, som äro något närmare bekanta med svenska historien. Således är det t. ex. en historisk riktighet i hr landtmarskalkens tel, att det var Sves Rikats Ständer, som under Gustaf Wasa grundade arfriket i folkfrihetens sköte, emedan grunden härtill lades vid ett möte i Örebro (1540), der koaung Gustaf med samtycke af endast 14 (fjorton) rådsherrar och 5 (tre) biskopar lät förklara Sverige ör ett arfrike. Vidars är jemväl den uppgift orikig, att den första nationalbaväpningen,, hvarmed aaturligtvis menas indelningsverket (eiler just motsatsen till hvad som vanligen förstås med nationalreväpning) grundades af rikets ständer under e!fie Carl,; ty detta verk grundades genom landskapsvis afslutade kontraktfer mellan kronan och de förut ill uppställando af utskrifnizgsmanskap skyldige hemnan. Ej eller var dat rikets ständer, som under 1en förste Fredrik beredde det nya lagverket, emedan detta verk var beredt af en lagkommission, som deruppå arbetat i nära femtio år. Dere mot bör det, såsom en historisk sanning, anmärkas, itt det var rikets höglofl. ständer, som, under den förste Fredrik och hans efterträdare, med förakt ör det nya lagverket, uppdrogo domsrätt åt po: tiska kommissioner, hvilka bredvid lagen dömde medborgare förlustiga af lif, ära och gods, samt satte ig neder alt, tvertemot gällande civillag, i sina ut skott pröfva enskildas besvär och tvister, hvarigenom att fullkomligt laglöshetstillstånd i landet infördes. Slutligen är det ett ännu oförlåtligare misstag, att det var med den trettonde Carl, som rikets stänler räddade Sverige från undergång, då det för visso kan antegas, att ingendera hads någon väsendiiig andel i denna räddning, om det än måste medsifvas, att sedan revolutionen föregått, 1809 års ständer voro lifvade af en bättre anda, än både de-as föregån.are och efisrträdare, hvilket bland annat bevises äfven deraf, att menirgen om stlåndsförfaltningens oduglighet var, inora dessa ständer, så allmän, att ståndsväsendet der farn knappt nå30a enda försvarare. Ea annan gåcg, när någon panegyrik skall hållas iver ständerna, torde dat således vara af nöden att hemta skälen derför ur rågon annan källa än — historiens. Riksdagen, Tunna MHaratitnutsarentel attat han man ala