Aftonbladet – 29 november 1850, sida 2

värdsbus, som Bachmair vid sina uiflygter vanligen besökte — en lycklig omständighet, som så naturligt och utan att väcka misstanke, gaf anledning till ett närmande. Miranda fann sig ock högst smickrad af öran ati blifva en qvinlig Sanct Georg, hvilken skulle befria den stolta östaden ifrån en farlig drake, som hotade att uppsluka samtliga dess iavånare. Sjelfva signor Negretti offrade sin sverts uka på täderneslandets och frihetens altare, och gaf sitt samtycke till den uttänkta planen, hvilken likvät på intet sätt fick öfverskrida skämtets gränser. Alltför lätt var det för signora Miranda, att så fängsla den oerfarne och efter ett avgenämare sällskap, än besättningens i tornet törstande unge mannen, att han hos den sköna italienskan tillbragte alla permissionstimmirze, Ifrån hennes friska, röda läppar gledo honungssöta förföriska ord om frihet och menniskorätt. Ur hennes svarta ögon strålade en triumferande eld, för hvars glöd Guidos grundsatser om militärisk lydnad och trohet mot furste och regerirg började vackla — och då guitarren hvilade på Mirandas sköna arm — hennes lilla hvita band ifrån strängarne lockade djerfva ackorder och hennes tjusande siifverstämma sjöog ea inspirerad hymn för fribeten — då tillslöt Bichmair icke längre örat för sirensången, utan lät den intränga I sitt inre. Omöjligt var icke, att ju den lätt förbländade unge mannen slutligen dukat under för förtroliningen; men huru dramat då slutats, kan ej med bestämdhet sägas; blott så mycket förmodas, att kadetten, i anseende till Dechsels och bans kamraters orubbliga trohet, kommii ganska illa till korta. En af första dagarne i Januari månad 1849 satt Guido Baiechmair i ,Gyldene Engelon vid sidan af den förföriska Miranda, hvilkep, åt ynglingen räckande flera glas det eldig:ste Vin, hoppades härigenom och med användande af alla koketteriets konster besegra honom. Hon var mera förledande klädd än någonsin och hennes sång och spel oemotståndliga.