Aftonbladet – 29 november 1850, sida 2

Med nöje åtager jag mig ansvaret, försäkrade Bachmair leende; xoch ni skall veta vara tacksam för den njutning jag beredt er. Dechsel försvann nu i gondolens akter, för att der med länge försakad vällustkänsla röka icke en, utan alla tre cigarrerna. Snart nog blef gondolen inrättad till rökrum för samtliga besättningen, hvilken dock, liksom vid fördelningen af vin och bränvin, föreskrefs en viss måtta, hvilken cck korporalen sjelf strängt iakttog. Om jag nu, sade Dechsel för sig sjelf, blott två gånger i hvarje vecka finge släcka törsten i godt, tyskt öl, ville jag för alltid vara kommendant i San Spirito. VI, San-Spirito med sina krutfat var emellertid det Damokles svärd, som hotande hängde öfver Venedig och dess invånare. Så länge kruttornet förblef i österrikarnes våld kunde venetianerne icke rätt fröjda sig åt sin seger. De sökte derföre att nedrycka detta förfärliga, vid en skör tråd fästade svärd, och för ernågsade af denna afsigt ansågo de hvarje medel tillåtet. Med våld eller gift kunde, i anseende till Dechsels vaksamhet och beslutsamhet, ingenting uträttas. Försöket att uppvigla tornets besättning emot sin förman skulle ock: ovilkorligt stranda emot de ärliga stejermarkarnes kända omutliga trohet. Aterstode alitså blott den unge kadetten, vid hvars oerfarenhet och ungdomliga lättsinne venctianerna fistade sina förhoppningar. Med största tillfredssiällelse hade de erhållit kunskap om Bachmairs utflygter, hvilka han företog dels till värdshuset Gyldene Engeln och dels till andra delar af staden. Fastän nu dena unge kadetten var ingenting mindre än en Simson, beslöto dock venetianerne att, liksom en gång filisteerna, sända till honom en Delila, hvilken genom förförelsens alla konster skulle insnärja den Unrmannen och förleda honom ifrån sin pligt. Härfitbyar ingen bättre egnad än — Signöra Misha Hon var aktris, ung, skön fel-badexedantöm Guidos räddarinna förvirftat sig. yöglibgens tacksamhet. Dessutom boddg hon i s 2