Aftonbladet – 23 november 1850, sida 1

strand, Tönningen eller Husum trodde han si följande dagen påträffa skonaren. Ehuru fullmånen sted på himlen, var doch natten mulen och en stark mist låg i fjerrar öfver bafvet. Här och der genombröt väl er ljus månstråle ett mindre tätt moln och upp: lyste enskilda punkter; men då månen åter dolde sig bakom dunkla skyar, syntes långs ljusstrimmor på den af den starka vestanvinden: upprörda sjön, hvilka gåfvo vågorna en egendomlig glans, som isynnerhet i kölvattnet visade ett blåaktigt, fosforiskt sken. Detta efter utseende underbara skimmer på. vågornas yggar gaf, i motsats till den monhöljda bimens dysterhet, scenen något magiskt, men tillika ödsligt och vildt. Gå nu ned i skaffrummet, kamrat, sade kaptenen ändtligen till den unge Helgoländaen. Du behöfver stärka dig med mat och tt glas skottskt usquebaugh — men blott med ett. Om en timme börjar din befattning vid rodret. Till dess stannar jag på dåck. Utan att säga ett ord skyndade Henrik till trappan, som förde ned till rummet. I kajutan, der Brigitta och Margareta uppe höllo sig, brann en liten i taket hängande lampa och upplyste sparsamt det lilla rum met. Ehuru två kojer voro anbragta i en; väggen, hade dock damerna icke gått till hvila De sutto samtalande på en stoppad bänk. xJag säger dig, Margaretin, sade Brigitte sakta; på detta fartyg är icke allt som dej borde vara. Såg du väl några varor?p Det går med barlast, afbröt henne väninnan Godt! Men den starka besättningen? Oct hvilka gestalter! fortfor den förra. De kunn: väl ingifva fruktan. Dessutom bar kaptenen något för mig högst motbjudande, vidrigt. 1 Ribe talade han icke ett ord till mig och nu öfverhopar han mig med plumpi smicker, som för mig är alldeles odrägligt. Den mannen, sade Margareta leende, xär ju en vanlig sjöman, och dessa menniskor äro e så utmärkta kurtisörer som herrarne och rid: darne vid hofvet i Schleswig., Må så vara; men den unge Helgoländaren: