Aftonbladet – 21 november 1850, sida 1

Friberrens afsked ifrån dottern var kort och lugnt. Den gamle sade, ast ban efter två månader skulle sjelf afhemta benne ifrån Tyskland. Flickan deremot kastade sig flera gånger gråtande till fadrens bröst, och det fordrades kaptenens påminnelse, innan bon slet sig ur fadrens armar och steg ibåten. Knappt hade äfven kaptenen nedsiigit i den, förr än den stöttes ifrån land och roddes så hastigt, som jagad af en stormvind, nedföre strömmen emot skeppet. Så snart man kom skonaren närmare, betraktade Brigitta och hennes ledsagarinna nyfikna fartyget, som skulle föra dem till Tyskiend. Det var något längre än vanliga köpmansfartyg, mycket smalt, låg djupt i vattnet, dess master cch tackling voro prydliga och råen ireda, som på ett krigsskep. Yttre anstrykningen var svart, utan alla sirater och liknade i detta afseer.de de spanska skeppen. På akterspegeln stod med stora bokstäfver: Pilenn. Med brådskande oro syntes man om bord bereda allt till affärd. Kabeltåget var kort spändt, för att genast kunna lyfia ankaret. Alla segel voro tillsatta ställe och matroser stodo vid vindspelet. Nu lade båten till skeppets sida och Brigitta och hennes ledsagarinna uppreste sig för att sliga om bord. Då kaptenen var sysselsatt att upphjelpa den äldre damen, såg Brigitta efter någon, som hon kunde räcka sin band. Blixtsnabbt framskyndade den unge helgoländaren, nen hastigt räckte Brigitta en gammal matros handen och med dyster blick återvände den förre till sin plats. Ändtligen voro ala ombord, båten hissades upp på däck och med ett skerpt rop befailte kapten att lyfta ankaret. Under takten af munter sång verkställdes det genast, rSegeln loss! ropade ksptenen ytterligare och med nästan feberaktig brådska fullgjorde matroserna befallningen. Efter få ögonblick voro en mängd