Aftonbladet – 20 november 1850, sida 3

Något om Adelm och Adelskap. Under devna titel läses i Calmar-Posten en artikel af den bekanta signaturen KK. K—g, som synes förtjena att reproduceras här nedan: Då man möj igen kurde misstänka css, såsom m?hända blifvende medlem af detta stånd, för partiskhet i ämnet, taga vi oss frihsten att inleda frågan med några citationer af godkända författare, för stt dermed lägga en oklanderlig gruzd för uppstälinin gen al vår lilla ugpsats. Aristote!es, hbiken på tin tid hade ett visst anseende, och äfven som lärare för Alexander den Store icke saknade beröring med den tidens arisiokrati, yttrar hel; oförtäckt: De menniskors dygd, med hvilka vi lefva, är för oss af vida mera betydelse, än deres hädangårgne förfäders; oss ligger det mera om bjerteat, att rågon själf är en men af heder, än att bans far eller farfar varit det.n Lordkansleren Bacon, måhända i kraft af sitt embete mera byråkrat, än aristokrat, anmärker temligen försmädligt, att Adeln, liksom en dilig löpare vid kappspringrning, ser sig lör mycket tillbsken. Montesquieu, sjelf ädling, ankiogar adeln cceh bofadeln isynnerhet för begir att rikta gig utan grbeie, för äregirighet utan deremot starards verksamhet, för högmod utan själshöghst, för anspråk utan kunskaper,. Voltaire, odödigt fåfärg, mera smickred af att vara Ludvig XV:s kamisorherre, än aw vara sitt tidehyvarfs störs a litterära ryktbarhet, en flitig tändare af rökverk för rangea och anorne, kommer ändå, i fråga om adeln, till den upptickten, att icke scmliga blifvit födga tiil verlden med sporrar på hälsrne, icke andra med prcksadlar på ryggenn. Vi tro 03s med fessa citationer ba angivit den sycpunk:, bvearifsån vi betrekia adsin. Vi bostrida icke det postiskt veckia, det för den menskliga fåfängan paturligt och förlåtligt smickrande, att bäre ett historiskt, ett al utmärkta förfäder fraidadt namn. Att men til minne deraf oksifver en partikel framför sitt namn, att en stemfeders verkliga förtjerst ger hans afkomlingar i ar något så innehållstomt, som en titel, ast ran i sitt sigill i stället för initielboksatäfver lit:r rista ett med en eller flera bjelmer försedi vepen, sådant larer säkert, af hvarje ssnsid och lugn granskare, gerna blifva adeln efterlåter. Men att adela uppträder åsom statsmakt, att hvarja dess medlem är född lagetiftare, det är deremot, som vi tro, att hvarjo för Sveriges bästa nit älskande sversk måste nedlägga sin protest. Man blir nu för tiden icke ecs löjtnant i vaggar; ännu mindre borde men, omäjordad med blöjan, bli rikedegsman ia reito. Det högsta förtrosnde .n nation ken skänka bör väl icke, på gtuvd af ett privilegium, på måfå nedläggas i händer, hvilkas förmåga att uppbära ett sådant värf är fullkomii itänpd och oprövad. Det är ett hezardepel, tom icke bedrar en nation, hvilken afskeffat rummerioteriet, Jempa åt slumpen ti: tningen a! fjerdedidea i de legs iftande makt. Det är sonnt, at ex händelse kan göra, ait dessa lagstiftaro med heder fylla sitt rum, men en annan händelse kan äfven så foga, stt do lyssna till egernytiars och egenkörlekens lockelser, att de mera se På Ceres enskilda fjerdedel är på det hele, Det är något djupt nedslående au veia, det afgörandet af en fråga, hvarpå hvilar sem