Aftonbladet – 16 november 1850, sida 3

tillväxt, så framt det icke hade verlden till marknad, icke kan finna sitt väl i annat än den sociala ombildning, som söker utbytets frihet i stället för tullförbuden, folkens solidaritet i stället för nationalitets-egcismen. Detta är en sanning, icke blott för Belgien, utan äfven för Engiand, för Frankrike, för alla indusri idkande länder, som äro ett byte för samma kris och hotas af samma faror. Belgien har blott en fördel framför de stater som skulle hafva rätt att afundas dess djupa fred, och isynnerhet framför Frankrike. Denna fördel sammanfattas i ett enda ord: Belgien är ett fritt land. Genom ett undantag, som till all olycka icke bevisar någonting mot regeln, har det tagit sin konstitution alvarsamt. Denna konstitution är tvifvelsutan långt ifrån fullkomlig ; men sanktionerar åtminstone de väsentliga friheterna, som i Frankrike aldrig varit mer tvist underkastade från regeringarnes sida, än då de varit erkända af lagen. Pressens frihet, undervisningens fribet, associationsfriheten, municipalfriheten, alla dessa friheter, mot hvilka Frankrikes regeringar uttömt sina krafter, dem erkänner och handhafver Belsien praktiskt. Tidningarna äro fria för all kaution och all stämpel; de repressiva lagarne iro svärd, som rostat i sin slida, hvilken de aldrig lemna Det finnes ingen annan hämmande makt än det allmänna vettets. Undervisningen utöfvas der utan hinder och under blotta sanningens uppsigt. Associationsrätten är utan gränser. Man associerar sig för interessen, för religiösa trosartiklar, för ider, utan att polisen blir misstänksam för det. De provinciela och kommunala befogenheterna sträcka sig slutligen till allt det som rör provinsens och kommunens interessen, och administrationen är decentraliserad till en viss mån, som förebygger maktens inkräktningar. Ehuru alla dessa institutioner lemna mycket öfrigt att önska, står Belgien likväl hos demi förbindelse för tjugo års trygghet samt moraliskt och matervielt framåtskridande. Medsn på andra ställen regeringarne satte sin heder i att kämpa emot friheten, har den Belgiska satt sin ära iatt respektera henne. Hvad har också följden blifvit? En allmän omstörtning föreföll omkring Belgiens gränser. Det var så attsäga omgifvet med ett moln af krut. Frankrike, Tyskland, Italien, Ungern hafva genomgått en revolutionskris. Blott några få steg ifrån dessa skakningar har Belgien hört stormarna3, men icke rönt deras verkningar. Friheten har varit dess regerings sköld. Fallet af en throni Tuilerierna genljöd blott som en rörelse af smärta i en öm dotters bröst, icke som en utmaning till revolution i ett uppretadt folks samvete. Och för att göra lärdomen mer gripande, se vi tvänne till högsta grad olika dödsbäddar, den ena i landsflykt, utan att Frankrike knappt tänker derpå, den andra med ett helt folk till vittne och en nation i sorgdrägt omkring sig. — — Blott genom friheten kan man grundiägga stabiliteten. Filosofien lär detta, historien bekräftar det, och, liksom skulle denna stora sanning behöfva en ny sanktion, har försynen tillåtit, att döden skulle undervisa derom och inrista henne på en kunglig graf genom ett ritt folks hand. Måtte alla styrelser läsa henne på denna oraf. De skola der måhända lära att icke missro friheten, som ru oroar dem, friheten, som uppväcker rättvisan i de maktegandes samveten endast för att låta tacksamheten nedstiga L nationernas bjertan. (Werml. Korresp.)