Aftonbladet – 16 november 1850, sida 2

STOCEHOL Sedan Rikets Ständers sammanträde i går blifvit förkunnadt, och dessa första dagar användas till granskning af de valda Ståndens fullmakter, m. m. begagna de hit ankomna riksdagsmännen tiden intill riksdagens öppnande på rikssalen, att dels förnya bekantskapen med bvarandra, dels också att göra nya bekantskaper inom stånden och orientera sig i hvarandras åsigter. Härvid kan man redan förnimma, att sällan ett samtal uppstår och någon stund fortgår, utan att representationsfrågan likasom af sig sjelf genast kommer å bane, hvilket tillräckligt visar hurusom denna fråga genom la forces de choses numera gör sig gällande såsom nationens hufvudangelägenhet. Vid detta förbållande riktas nyfitenhbeten naturligtvis först och främst på hvad det blifvande tbrontalet kan komma att innehålla angående detta ämne. En sådan nyfikenhet synes också redan i allmänhet hafva stora skäl för sig. Det skulle nemligen efter vår tanka vara rent af oförsynt att på allvar vilja sätta tro till några rykten, att regeringen, sedan den en gång förklarat, att representationsfrågan icke kan falla, och vidare vid ett annat tillfälle, att den af pligtkänsla unnit sig manad att framlägga ett förslag till representationens ombildning, nu skulle lemna detta förslag på båten, efter några svaga demonstrationer på riddarhuset af en eller två Jand Konungens rådgifvares Det yttrande hbvarmed regeringen genom Konungen sjelf helsar de sammanträdande Ständerna, måste under sådana förbållenden få en ganska stor betydelse, och man kan vara säker att de ord som throntalet i ämnet kommer att uttala, blifva noga vägda till sin valör, samt jemväl komma att äga stort inflytande på det stora antal riksdagsmän, särdeles inom de båda första stånden, som alltid lägga synnerlig vigt på konungens personliga tänkesätt och som betrakta tbronthalet såsom en handling förnämligast utgången från Konungen sjelf.Ja, man kan till och med utan farhåga för misstag säga, att i samma mån, som man från ett visst håll under den förflutna tiden sökt göra den tankan gällande, att throntalen icke utgöra någon egentlig regeringshandling, utan tillhöra Konungen personligen, i samma mån skall Konungens yttrande och den mer eller mindre bestämda önskan, som detsamma kan innehålla i afseende på förslagets antagande, betraktas såsom en mätare af Hans Maj:ts personliga vilja och åsigt om reformens behöflighet. Vi taga oss friheten fästa uppmärksamheten derpå, att den punkt, som kär blifvit vidrörd, står utanför hvarje egentlig diskussion rörande förslagets beskaffenhet; det rör endast den frå