Aftonbladet – 16 november 1850, sida 2

,Visserligen måste han straffas! Han har med uppsåt lurat på mig och anfallit mig i mitt eget hem. På sådant ligger ett svårt straff; likväl skulle jag inte gerna se, att man behandlade saken med lagens hela stränghet; ty då komme han inte derifrån med mindre än fem års tukthus. Hans gamla mor var i morse hos, mig, och bad och bönföll; jag har medlidande med den stackars qvinnan...n Medlidande?, ropade Baasen, förtörnad. Medlidande med den skurken ? Om sonen också är ett brushufvud, hvad skuld har den stackars modren deri?n Hon skulle ha uppfostrat sin son bättre. Den råa slyngeln får bara hvad han förtjenat. Och hvad skulle bönderna tänka, om de finge behandla menniskor, sådana sem vi, som om de vore deras likar? Nej, nej; respekt, vördnad, underdånighet måste bibehållas. De bära redan nu sina hufvuden mycket för högt. Vore jag i ert ställe, så skulle jag inte se på hvad det kostade, för att få gifva bryggaren och med honem hela byn en dugtig lexa.n Nå, det är min ensak.n Det vet jag väl, baron. Hvar och en är herre öfver sina egna angelägenheter. Det tycktes, som om denna vändning at samtalet misshagade baronen; ty han bortvände ansigtet och satt några ögonblick utan att säga ett ord. Baasen, som likaledes ej visste hvad han skulle säga, såg sig tanklöst omkring i rummet, och sökte något passande sätt att inleda ett samtal om sin dotters gitermål. Han skrapade med fötterna och hostade några gånger; men han kunde ej få fatt å någon tjenlig utgångspunkt. j . P ,Och vår stackars Lieschen sade slutligen baronen. Åsynen af bryggarens fängslande måste ha förskräckt henne mycket. Jag förslår det rätt väl; hon som älskar honom från barndomen., Baasen tycktes likasom uppfara ur en dvala, så snart Lisas namn från baronens mun klang i hans öra. Han tyckte att detta banade honom väg att utföra sin plan, och han svarade derför leenda: