Aftonbladet – 16 november 1850, sida 1

något, närml. fursteförbundet, och emedan dess enda stöd, konungen, mer och mer häftigt påträngd af hofpartiet, ständigt nalkades den punkt, der han sjelf måste lemna parlamentet derhän. Ur den dy 2f svaghet och vankelmod, hvari Preussens politik nedsjunkit, fanns ej mera någon räddning. Kurfurstens af Hessen skändliga dåd bragte förvirringen till sin höjd. I hela Tyskland väntade och fordrade man att Preussen skulle taga sig an det hessiska folket och beskydda den godtyckligt kränkta grundlagen. Detta låg i Preussens roakt, så framt det ville behandla kurfursten såsom unionsfurste. Men genom ett sådant steg skulle Preussen hafva trädt på folkets sida; det hade måst bryta med kabinetterns, resa den trefärgade fanan och bjuda trots åt Österrike och åt Ryssland. Man var här fullt öfvertygad, 2tt om konungen kunde förmås härtill, så skulle ändå iutet krig hafva följt, oaktadt alla rustningar och uppbrott, och att om det dock emot hvarje förmodan hade utbrustit, så skulle Preussen, då ena kämpe för tyska folkets värdighet och ära, för frihet och humanitet, emot förtryck och barbari, hafva segrat. Detta krig skulle blifvit ett med samma hänförelse utfördt folktåg, som kriget 1813: hela Tysklands ungdom skulle hafva ställt sig under Preussens fsnor och alla de tyska folkens hjertan och händer varit på vår sida. Ty de, såväl som samtliga folken i hela Europa, begripa ganska väl att envåldsherrskarne sammansvurit sig, en för alla och alla för en, emot dem. Besinnar man hvad Ryssland under ett dylikt krig har att befara i Polen; på hvilka murkna grundvalar Österrikes välde hvilar, hvad som hotar det i Ungern och Italien och hvilken harm som jäser hos det franska, af sin ömkliga styrelse fjittrade folket; då visar sig ett utrotniogskrig emot nationernas frihet ännu mer overksiällbart. Men af Preussens nuvaravde styrelse har folkfriheten lika litet ati hoppas, som af Österrike och Ryssland. Men har väl koketterat dermed; men afskyn emot en ärlig konstitutionalism kan visst icke vara större i Wien och Petersburg, än i Berlin, Eit konstitutionellt sken är allt hvad man här kan medgifva; men äfven detta tål man ej utan vedervilja, och vid första bästa tillfälle för junkerpavtiet att intaga miristerstolarne, kommer äfven denna obeqväma larf att bortkastas. Med hofvets, adelns, krigsbefålets och en stor del af rikedomsaristokratiens hat emot grundlagliga friheter och rättigheter, och vid dessa kasters blindhet för slit det upphöjda och storartade, som året 1848 kunnat alstr2, om de ej hindrat det, är det naturligtvis omöjligt för Preussens styrelse att omhulda ett annat folks grundlagar, och ännu mindre att draga svärdet till deras försvar. Hat och förföljelseanda och ett förskräckande system af konstitutionellt svek, som öfveralit förstår att hölja våldet i laglighetens mantel, bar mördat all tro och allt förtroende. I Wien, såväl som i Petersburg, känner man noga huru här står till och hvad man bör tänka vid hot härifrån. Kabinetternas öfvermod emot Preussen och deras anspråk vexte således med hvar ny depesch. Österrike rustade och afslutade med Bäjern, Sachsen och Wiärtemberg ett defensivförbund, uppenbart för att bruka våld emot Preussen, i fall detta satte sig emot den återlifvade förbundsdagen i Frankfurt. Kejsaren af Rysslend, som fullständigt beherrskar knesväldet i Osterrike, och utan hvars mäktiga vilja ingenting kan ske, utförde pu videre rollen af bemedlare, och föranstaltade nya konferenser i Warschau, dit, u!om kejsaren i Osterrike, äfven konusgea af Preussen inkallades. Att personligen inställa sig inför tzarthronen kunde konungen dock icke förmås, så mycket mindre som de begge svigrarnes inbördes vedervilja är bekant, Preussiska ministerpresidenten grefve Brandenburg for alltså i konungens ställe till Warschau och afgaf der de sednaste besluten om frånträdandet af unionens parlamentsriska del, jemte förklaringen om preussiska bofvets beredvillighet till fredlig öfI verenskommelse; men hvartill det yrkade fria konferenser emellan Tysklands samtlige stater, jemte en gemensam förening i afseende på :grundlagsstrideni Kurhessen, samt en Austrägaldomstol i Hamburg, sammansatt af fullmäktige från Österrike, Preussen och Danmark, angålende frågan om Slesvigholstein. Till fria konferenser förklarade Österrike sig villigt; men att, bredvid dem, den återuppväckta RRD l a