Aftonbladet – 14 november 1850, sida 3

illhendshå! a eit visst, 07 ta stort noz, eniel krig are); De andligas skattefrihet. (i atstende hvarpå. beyenerligt pog, åberopas da dels olagliga, deis nödvungpa utprässningar, hvilka prästerna under Konune Midrekt fingo erfara, och hvilka ingalunda kunna hänföras under rubriken Lega beskatining.); Petersvenningen ; Kyrkobyggnaden ; Gräten, m. m. Hvad vidkommer Investilur-eden, och den under såtliga trohet, som biskoparne, den oaktadi, skulle vafva verit skyldiga sin verldsliga öfverhet, usi allt vad som icke rörde sjelfva det andliga, biskopliga ;mbetet, så är detta blott tomma ord uten mening. Då biskopen, i och för sitt ämbete, endast lydde ander påfven, endast tilllhornom erlade lagliga skater, endast efter den för kyrkan gällan åe, men ci fier den för landet antagna verldsliga lagen kunde lömas, återstodo få eller irga förhöå anden, i hvilke aans undersätliga trohet kunde sättas på prof. Dean: t synes öfven Rhyzeltus 1 sin Episcoposcopie trycka då han säaer, sid. 94. Biskoparna hade sina lärooch Ilefr eglor, jemie myrndis vifrå then Påwelira öfversiol i Rom, hvilzen ved mäste sig till vördnad och lydno st förbinda, innan the blefvo Biskopar, eller T sbetets förvakande i Öfverhets bud och vide ;vilegier och större mynd vunder et verldsiigt reg ihet 0703, ärtrycka och på slutet a kasten. uru det tiligick, nir en biskop till och med prekade öppet uppror, visar förhållandet med bisiop Nils i Linköping, hvilken uppenbarlige n framträdde ned upproriska stämplingar mot sin räv mit Magnus Eriksson, Denza konung, som icke hade ågon laglig rättighet att därföre straffa dem upptudsiza prelaten, ceh saknade kraft ati tukta ho om med åsidosättande af all lag, vände s v (ans öiverbufvud påfven i Rom med klagomål och nhållan, att den upproriska bist n mitte afsätas från sitt ämbete. Påfven Urbanu: svarade härill uti ett br pförd: af Reynaldog, Avn. Ecel. fom 46: Emeden ifrågavarande biskop icke legligen kan skiljas från den kyrka han tillbör utan gilniga och godkända skäl, och WI ickg heiler dä utan kunna bevilja hans afsättning, får Du tycka illa, om WI således icke kunna vill: anhållen härutinnan. Men om Rnågon, antingen Dina vägnar eller annars, vill anklega: vämnda bistop och fullfölja anklagelsen enlizt Romerska kyrkans gällande rättepångsordnisg, äro WI beredds att uppylia allan rättvisan, Sådan var en svensk (onungs ställning då för tiden till en upprorisk bikop, och med en sådan resolution från romerska äfven måste ban låta sig nöja. Vore detta något å önskvärdt att återfå? Äro ick: våra konungar ti lyckönska i detta hänssende, som slippa sådane indersåter under dylika vilkor? Hvad slutligen sjolfva det s. Ek. corpus delictia ler katolicisn nens förträfflighet, vidkommer, så torde j många ord därpå hehöfva spillas. Få i vårtland ra nämligen i detta afseende vara tvehågsna. Att kristendomen, äfven under katolicismens form, förelsevis med den fordsa hedendomen, hade sina ora och upphöjda förtjenster, är visserligen obestridigt, men att den tillika under tidernas längd uppjnldes af en mänga läror och stadgar, hvilka a ner och mer förringade dess ursprungliga inre värde, ådan är vår tro såsom protestanser, och om vi, då vi öäkt, så mycket möjligt v art att återföra läran till sin ra in ö irsprungliga renhet, med afssiljande af alla obehöoch fördärt tillea aiser, därvid, enligt da ka olskt sinnedes åsigt, cåsom för teppade kättare vanla på o!yeksbricganda villovögor, så f3 vi väl tåi a ess i Vv I efseende åter på kriter COmens motställning till den fordra hedendomen. orde för öfrigt samma bistoriska pariiskhet hafva jort sig gräla som öfverklagats i afszende på satolicismens orättvisa bedörar Likasom efter formatlonens jeförande ketost a lärer i tid och i la hänseenden för dörades, de. inr. itninga r förklaades gudlösa och påfven utropades för den värste intikrist, likaså blef, efter kr istendomens första inrande, den fordna he andom pen i alla: äl ör afsky och förbann hvar om tillhörde din för djefvuls h h ville ick: ä na alt der sig haft nå stra ädla drag. AN pås varit cndas: vild och rå grymhet. Det f tendomer ;ter medfört, eller bort medföra, i de 3ta dager, och så pd en histor om lått vilselede leligen om de ford nännis ill ante le 4 rjmmare kättarebit. h å äpgenstädes förbrände olika tänkande ned vilka oftast icke begåit något brott å am dåd nordiska bednirgarnas efsk sundom uika klena och v rliger den af de kristna in f mot de s. k. oäkta barn, elika 08 oskyldie ga vå vånfullt uts övas ur gamt rännmärktla af förbe sar till ernde en gång :unde hafva nå att utsättning eter eia od re dan i Hf, det orda? ch vilingatåg än de f Säse ser ati päfvar, biskoper oc å 12 kristna till lika crättvisa, bärj vingsoch korstäg mot hedniska lä 3n pri . sar kristendomens medverkon till slafveriets ots ande, ehuru de fordaa slafvarnas lott här i norden jämörelse med sednare tiders ce. prolstärer lock torde bafva varit föga beklagansvärd; man tu? D ar Om, buru tristendomen förde de vid ett syste matiskt mördande och plundrande vana svenskerne ill rättvisa, försonlighet, ömsesidig föröragssmhet. urisilig frid o. s. v.; men men erinrar sig icke, att ust uti det tidehvarf. då katolicismen härstädes var uteslutande herrskande eller under trettonde, fjor onde och femtonde scklen, hela vår historia företer ten mörkaste och hemskaste tifla af fört ryck, orältvisor, tvedrägt, inbördes förföljelser, strider och brott! af alla slag våra häfder kunna framviss, ceh att dessa tiders skändligheter vida öfverträffa den föregående tidens. Katolicismers inverkan i sin helhet på samhällsutvecklicgen framstår således, om man fördomsfritt dömmer, uti ett föga fördelaktigare ljus ån den fordna asalärens, och om i värt fådernesland under de sednaste trenne århundradena laglighet, rihet och människorätt på ett öfvervägande sätt allt mer och mer lyckats göra sig gällande, torde detta tunra endast tillräknas protestsntismens lyckliga inflytande, i förenisg med en allmännare upplysnings välgörande verkningar. Stockholm den 9 Nov. 4850, Karl Eduard Kindblad. sa RÄTTEGÅNGSocH POLISSARER Grosshendlsren Jecob Philipssons ätel mot vice: ztotarien Frarz Siöhare har i dar böinnit Så långt,