Aftonbladet – 14 november 1850, sida 2

iidelsens ord i Lisas öra Glödheta brände ännu på hans bjerta de kränkand2 ord, som från Lisas mun hade klingat emot förledaren. I sin förtviflan utbrast ynglingen i höga klagorop och sönderbröt grenarne rundt omkring sg. Singens toner blefvo tydligare; orden Je vous aimen trängde fram emellan ekarze; de sjöngos af baronen med en sådan eld, med ett sådant uttryck, att de omöjligen kunde vara annat än omedelbart ställda till Lisa. Alldeles utom sig och ej vetande hvad han gjorde, sprang Karl öfver grafven, kättrade uppför andra kanten af densamma och försvann bland det tjocka löfverket af en mängd hasselbuskar, som stodo längs en bred gångstig. Aliltjemt döljande sig, kröp han fram genom buskarne, tilis han närmade sig en mörk alle. T:å planteringar af bokar voro här anigda på något afstånd från hvarandra och man hade med stor omsorg sammanbhöjt deras grenar till ett skuggrikt löfhvalf. Fastän solens sista stråar ännu belyste träden och ett eller annat enstaka löf sisom en ljus punkt strålande afstack mot den mörkare grönskan, så var det dock garska dunkelt under dem. Ynglingen smög sig genom allen och närmade sig huset och salen, i hvi!ken baronen och gästerna befunno sig. På tre eliter fyra stegs alstånd från salsfönstren stodo flera syren buskar, hvilkas blommor om sommaren fvide hela huset med sitt ljufva doft. Midt i detta dunkla gömstäle befann sig Karl och sig obehindradt rakt in i rummet, Huru klappade ieke hans hjerta; huru svallade icke blodet i hans ådror! Fan kunde se allt, höra allt; ty vinet och glädtigheten derinne hade gifvit rösterna en klarare klang. Det tycktes som om man ville förmå Lisa emot bennes vilja, till något. Baronen förde henne, med vänligt våld, till pianot; hennes far sköt henne deremot med mindre varsamhet framåt och ropade förargad: Lisa, Lisa! Dia egensinnighet kan göra mig alldeles ursinnig! Hvad du gjorde i morse kan du också göra nu. Herrarne bedja dig så vänligt, att ännu en gång sjunga den lilla visan,