Aftonbladet – 14 november 1850, sida 2

sar sig otrogen sin egentligaste pligt: lydnad mot sina förmän, och gör sig förfallen till beskyllningen att vara medbrottslig uti det passiva motstånd, som det hezsiska folket uppställt mot sin laglige suverän. Man må så mycket man behagar beskyila regeringen för missiag, nåson ursäkt finnes dock ej deruti för armåen; ett så fördeorfligt exempel är alldeles 0 förenligt med det enklaste begrepp om militärisk pligt. Hvarje armås stolthet och ära måste bestå uti att vara en trogen försvarare af landets gränser, en punktlig fullbordaro af öfverhetens bafallningar. Den har under inget vilkor att såsom korporation befatta sig med bestämda politiska menirgar, ty sådame låta j fixera sig. Uppkommer politisk pariianda inom en armå, så förgiftas och förstöres roten för dess väsende. Man kan tvinga hvarje enskild medlem af en armi, att utan förbehöll och motsägelse lyda de över den sattes befallningar; man kan dock ej tvinga den att hylla n viss åsigt. Men dess eohet, själen i den militäriska organismen, upplöses 2enom politisk partianda. Imponeranda måste er måten stå örver alla partier i lande!; en skräck för statens iaro cch yttre fiandear, ett stöd för alla sanna patrioter, en fruktan för aila folkuppvigleare. Använda vi pu des:a allmänna sanningar på den af dena Kurhessiska armeen iatagna ställningen, så komma vi till det resultatet, att dan förverkat sin existens, emo2dan den, ställt sig i opposition til funiamentalvilkorea för dena samren: lyda ör sine defälbafvare och likg me ar. Dess upplö mes: gassaxda mediet, att i rätten tid föreböja ännu be slagligare oordningar. Den Kurhassiska armöen kan 4 strefjas, den har gifvit e:t exempel af allt natur för att icke förijana den skarpasie och alivariigasie nöpat Här finner man åter ett nytt försök att gifva en o iktig grundföreställning om den Kurhessiska stridens egenskap. Det beböfves här all deles icke att inlåta sig i den frågan: i hvad mån militören i allmänhet har rät att efter sina politiska åsigter bestämma huruvidi den bör yda eller icke lyda; ty här är frågan helt enkelt om ett försök att öfverändskasa det bes ående statsskicket och den repre:entativa statsmakten, hvilka militären svurit att försvara, Iikaväl som regeringen. Det af D. GC använde uttrycket S atens inre fiender, kan så!edes här icke lämpas på någon annan, än regeringen jelf, som våld-amt söker sitta sin enskilda vilja fver gruadliagens, och upphäfva enstatsinrättning, der hon svurit att hålla. Den Conservatives räsonnemang innefattar således, såsom man ser, ingenting mindre än ett försvar för regenternes frihet att varia menedare: en frikallelse från alla moraliska fö; bindelsers isktiagande längre, än de sjelfve finna sådant för godt, å ena sidan, och å den andra för dea pr nceipen, att auktoriteter och militär skola, i alla händelser, vara endast bliada verktyg för de maktegandes godtycke, med afsägelse af all tanka på förbindelser till samhället i allmänhet. Vi ämna här icke inlåta oss i några könsloyitringar öfver denna lära, utan erinra blott, att sedan det synes hafva utgjort hela den nyare sidens förnämsta uppgift, att få sambällena ställda på en moralisk g und, och att deruti söka källan till deras lit och utveckling, så kan den motsatta, af D. C. framställda, principen af moralers kompetta åsidosättande, för hvad man kallar statereeonen el er m chiavellismer, hafva sina vådor med sig, framför allt i vår tid. Läran imnefattar i sjelfva ve;ket iexe anntän ett erkännande af revolutionens rät! (:y om rcvoutionen kommer uppifrån eller nedifrån blir ill slutet en handa), samt det påståendet, att den som vägrar lyda den e!ler de för vlbälle! mektegande, sicke kan nog straffas Men om denna ul:ima ratio antages såsom gälland2: maxi, så är det att befara, att de blinda försvararze af menediska furster derigecom, enligt den bekan:a satsen: hodie mibi cras tibi —i dag mig, i morgon dig — på förhauvd afkunnat den strärg-ste domen öfver sina egna idoler. het rörande p ing tyckes Oss vara