Aftonbladet – 14 november 1850, sida 2

lsssa tankar följde hon eftergifvet junkern, nen gaf blott enstafviga och tankspridda svar Emellertid försvunno alla i trädgårdens skuggika och slingrande gångar. 4 Den olycklige Karl var såsom i feber och ed outsägliga qval. Mer än tjugu gånger hade edan hämndlystnaden, som brände i hans bröst, nanat honom att springa fram från sitt gömställe och döda förledaren, men hvarje gång ramträdde bilden af hans gamla, bedjande mor ör hans själ, och sliten emellan den uppägsande bämndlystnaden och den barnsliga. kärleens varnande känsla, rasade smärta och förviflan inom honom. Ett sådant raseri hade yemäktigat sig honom, att hans glödande anledrag nästan brände hans ansigte. Plötsligen vörde han, på blott några stegs afstånd ifrån let ställe der han befann sig, baronens smeande röst. Ilan såg Lisa med ett stilla och pedröfvadt ansigte vandra vid hans erm. De 0g0 af åt inåt en väg som måste föra dem ätt förbi syrenbuskarne till den mörka allten. Först på några få stegs afstånd från det ställe ier Karl med återbåilen andedrägt och i ängsig väntan vaktade på deras rörelser, mårkte Lisa den mörka löfsalen som de nalkades. Hon sad baronen återvända med henne till hennes ar, och då ban fastare höll hennes army och det ban gjorde narr af hennes fruktan, ville örmå henne att gå med honom jin i löfsalen,. vörjade hon att darra som ett asplöfoch blek-sade af ångest. Alelsmannen tycktes ej gifva kt derpå eller trodde kanhända att hennes: ädela blott var låtsad. Nog af, ban ville medi kämtfulit våld draga henne med sig, hvilket fyen lyckades honom till någon del. Far, farl ropade Lisa i sin ångest. Hasiigt framträngde ett annat ännu förkräckligare skrik ur hennes bröst vid åsynen f Karl. Innan bon likväl hann yttra ettörd; ade denne med sina starka händer gripit baonen i skuldrorna och slunpgat honom tre eler fyra steg bort i sanden. (Forts. följer.)