Aftonbladet – 14 november 1850, sida 2

smärifullt och förfärligt, som ett döende lejons sista suck; derinne var man likväl för mycket sysselsatt för att skänka någon uppmärksamhet åt smärtans röst. Då Lisa bestämdt vägrade att dansa och blott oviiligt lät sig framslöpas, så måste herr van Bruinkasteel vpphöra. Ilan ursäktade sig med artiga ord hos den rodnande flickan, men hvarken hennes synbara sorgsenhet eller hennes vägran tycktes göra något intryck på honom. Tvärtom, den lättsinnige unge berren tycktes amusera sig förträffligt; sannolikt såg han i Lisa Gansendonck ingenting annat än ett täckt, oskyldigt barn, med hvilket han angenämt kunde fördrifva tiden. Hade en djupare känsla dragit hozom till henne, så skulle hennes köld ha sårat eller bedröfvat honom; men han tycktes ej gifva det minsta akt derpå. Med en lätt bugnpiog bjöd han Lisa armen, en artighet, som hon ej tordes afböja, och ropade till de andra: Kom, vi vilja göra en promenad i trädgården, tills ljusen bli påtända. Ta inte ille, upp mina herrar, alt jag gör mig till fröken Lisas kavaljer. Alla lemnade salen och vände sig mot trädgårdens skuggrikaste del. Många vägar erbjödo sig här för dem. Baronen förde Lisa till en plantering af georginer. Adolf och hans följeslagare togo af en annan väg. Med förskräckelse och ångest såg jungfrun att hennes far likaledes aflägsnade sig. Hon kastade en bedjande blick på honom och ville lemna haronen, men Baas Gansendonck befallde henne med låtsad vrede att följa sin ledsagare och sprang derpå genast skrattande till Adolf, som om han gjort något riktigt qvickt. Lisa darrade, hennes qvinliga finkänsla sade henne att hon gjorde orätt i all så allena arm i arm med baronen gå genom de ensliga allderna. Emellertid talade han ingenting opassande och vid slutet ef sllen skulle hon åter sammanträffa med sin far. Vore det då ej en stor oartlghet, att låta baronen stå och såsom en bondflicka springa bort från honom. Med