Aftonbladet – 13 november 1850, sida 2

hennes ära. Det finns ju inte ett enda fruntimmer der. Hon kan väl b:söka sin tillkommarde mans jagtslott, vet jag.n Således finn: intet hopp mer! För henne vanäran, för mig grafven!, ropade bryggaren förtviflad, i det han satte begge bänderra för ögonen och en tåreflod rullade utför kans kinder. Jag beklagar dig, Karll sade Basasen likgiltigt. Lisa skall bli Hennes Nåd! Det stod skrifvet deruppe, och det skall skel, Han fattade den bedröfvade Karl mildt vid skuidran och sköt honora mot dörren, i det ban sade: Kom, det har nu räckt länge nog och tjenar dock till iatet! Gå bara hem... och tala icke mer med Lisa; hör du? Maktlös och stum lät sig Karl framskjutas. Han nedböjde sitt hufvud och tårarne från hans ögon föllo på marken. Då han inträdde irummet, der Lisa befonn sig, kastade han, såsom till ett evigt farväl, ännu en döende blick på henne... Jungfrun, som redan länge med stor ångest iyssnat på de otydliga rösterna af de samtatande, väntade darrande tills dörren öppnade Na syntes hennes älskare framför henne, gråtande och stum, såsom ett tåligt slagtoffer, som föres till döden. Ett högt skri trängde sig fram ur Lennes bröst. Hon sprang tiil ynglingen, slog armarne kring hans hals, i det aon med ångestfullt bemödande förde honom från dörren. Karl blickace undergifvet på henne och log så sorgset, alt uttrycket i hans ansigte afpressade henne et nytt ångestrop. Med hotful:a ord lossade Baas Gansendonck sin dotters armar från Karls hals, sköt den unge mannen ur huset och slog igen dörren efter honom.