Aftonbladet – 13 november 1850, sida 1

Handelspolitiska betraktelser af Knut Bonde. (Slut fr. måndagsbl.) Innan vi följa friherre Bonde vidare i hans förslag att emancipera den svenska handeln ifrån det beroende hvari han anser densamma stå till den Hamburgska kommissionsoch mellanhandeln samt penningemarknaden, anse vi stället här vara lämpligt att för een del angifva ett par omständigheter, hvilka torde i väsendtlig mån bidraga till det sjuklighetstillstånd, hvaraf den inrikes omsättningen lider, i anseende till den vana vid långa krediter och bristande precision i betalningsväg, som inritat sig i förhållandet mellan grossoch minuthandeln, äfvensom mellan fabrikanten och minutören. Att ämnet är af högsta vigt har länge varit erkändt; likasom det är väl bekant, att sådana krediter som härstädes, nemligen på ända till 12 eller i sjelfva verket ofta på 13 månader, icke existera i något annat land med väl ordnade handelsförbållanden. Alla veta att denna olägenhet är föremål för en daglig klagan ibland affärsmännen, men utan att den hittills kunnat afbjelpas. Det var känslan af denna olägenhet som föranledde införandet af lagen om inrikes vexlar år 1834, hvaraf man då gjorde sig så stora förhoppningar, att en stor middag här i hufvudstaden tillställdes såsom glädjebetygelse deröfver; men ännu sexton år efter, sedan vi erhållit denna lag, hafva inrikes vexlar, såsom betalning för expeditioner från stapelplatserna till det inre af landet, ganska litet kommit i bruk. Vill man nu efterforska grundorsaken härtill, så befinnes den i sjelfva verket vara hvad i frih. Bondes arbete äfven är antydt: brist på kapital hos minutörerne, hvilket gör att ganska många ibland dem, för en betydlig del af sin omsättning, icke kunna existera eller röra sig annat än med en lång kredit, så att de i sjelfva verket kunna betraktas såsom blotta kommissionärer åt grosshandlanden eller fabrikanten. Ett bevis härpå har hvarje affärsman tillfälle erfara deruti, att en fabriksvara, som plägar försäljas på 12 månader, deremot icke kan mer än ganska obetydligt omsättas emot kontant, äfven om fabrikanten erbjuder en rabatt af 15 procent. Då emedlertid ej allenast fabrikanten utan äften minutören skola lefva och hafva någon vinst på försäljningen, så finner man lätt, att häraf i sjelfva verket uppstår en procenterirörelse i stort i varutrafiken, dervid förlusterna på den långa krediten skola ersättas af det högre priset på hvad som betalas, och att alltsammans i sista hand skall drabba konsumenten och derjemte minska omsättningen. Men hvaraf kommer då denna brist på kapital hos landsortsköpmännen? Till någon del utan tvifvel deraf, att de begynna med litet eller intet; till en del af ensidiga kreditanstalter som försvåra möjligheten att få låna förlagskapital, men till största delen, efter vår öfvertygelse, af tvänne andra omständigheter som vi här skola försöka angifva. Den ena af dessa omständigheter är, att minutören i sin ordning för att erhålla så många kunder som möjligt, beviljar en orimligt utsträckt årskredit på bokräkning, hvilket gör att hans penningar ligga borta och att han icke kan betala sina inköp, förr än efter årets RR RRRRRERRRRRR— ERE REEERER—E—— —