Aftonbladet – 12 november 1850, sida 1

Vet ni hvad jag tänker? Baas Gansendorck kokar sig en besk soppa. Helt underliga rykten gå redan om jungfru Lisa. Folket talar om henne som judarne om fläsk.n Blaeskaeken får bara hvad han förtjenar och den lättsinniga modedockan också. Den som äter körsbär med de stora får stenarne i synen, säger ordspråket., Och den stackars Karl, som är nog dum att låta det förtryta sig. Jag läte henne fara till Blåkulla med sin herr baron! Der kommer Karl;, sade en af bönderna, som stod vid dörren. Redan på långt håll han man se på bonom att han är sorgsen, han bänger på hufvudet som en vingskjuten kalkon. Han ser ut som kade han redan beställt sin likkista.n Alla stucko ut hufvudena och sågo efter Karl, som långsarnt och drömmande skred öfver vägen, med mot marken sänkta ögon, utan att ge akt på dem. Sus kastade sin hammare häftigt på städet och mumlade för sig sjelf, som om en hastig förargelse beröfvat honom målet. Hvad kommer åt dig? frågade de andra. När jag ser Karl, så kokar mitt blod), ropade Sus; cjag skulle försvära mig att smaka öl på ett helt år, om jag finge hamra Blaeskaeken en smula på ryggen. Den högflärdige reckaren! Han skall genom sina dumma griller bringa sin dotter i vanära; det förstår sig; men, när flickan är så lätt på tråden, så förtjenar hon heller inte bättre! Men att han skaffar min vän Karl trånsjuka på halsen, och Jagar honom i grafven... en yngling rak som en tall, rik, skicklig, bjertegod, som är mera värd än hundrade sådana skräflare och modedockor, det är så man kan bli galen. Se, jag önskar ingen menniska något ondt, men Om Gansendonck händelsevis bröte halsen af sig, så skulle jag tro att det vore ett Guds straff.