Aftonbladet – 11 november 1850, sida 3

Jag har svårt att göra det klart för dig, Lisal Ditt rena, oskuldsfulla sinne skulle inte begripa det. Vi vilja heldre tiga dermed.s Nej, du måste säga mig det.n Nå vil då; jag ser inte gerna att de unga sprättarn2 från staden ko.ama hit och utkrama sina tomma artigheter för dig. Det kommer så lätt något opassande deribland, och i hvarje fall bevisa de sköna fransyska maneren och de ömma blinkningarne, att de icke närma sig med den aktning man bör visa en qvinna., O:ålighet och bedröfvelse visade sig i jungfruns ansigte. ,Du tar fel, Karlo, svarade hon, herrarne bafva inte sagt mig något opassande. Tvertom lär jag, när jag åhör dem, buru man miste tala och uppföra sig, för ati ej anses för en bondflicka.n Karl böjde stum hufvudet; en smärtfull suck kämpade sig fram ur hans bröst. Ja, jag vet det, fortfor Lisa, att du hatar stadsmenniskorna och stadsmaneren; men hvad du också må tänka derom, så står det ej i min makt att vara ovänlig mot någon. Det är likväl mycket orätt af dig, Karl, att du vill tvinga mig att hata menniskor, som mer än andra förtjena aktning. Den unga flickan hade uttalat dessa ord med en viss häftughet. Karl satt tigande framför hepne och bliekade henne helt besynnerbgt i ögonen. Lisa kände, att han måste lida en djup smärta, fistän hon ej kunde begripa, huru det kom sig, att her.nes tal så mycket bedröfvat honom. Hon fattade deltagande hans hand och fortfor: Men jag förstår dig icke, Karl. Hvad skall jag då göra? Om du vore i mitt ställe, huru skulle du uppföra dig, när fremmande herrar kommo och tilltalade dig?