Aftonbladet – 11 november 1850, sida 3

vDeräfver kan blott känslan bestämma, Lisal, svarade han skakande på hufvudet. Jag vet inte sjelf hvad jag skall råda dig, men, om det till exemp2l vore sådana här frasmakare, så skulle jag visserligen svara dem vänligt, dock icke tillåta, att de satte sig två tre stycken omkring mig och hviskade mig en hop tomma talesätt i öronen.n Och min far, som tvingar mig dertilln, ropade Lisa bestört. Man fisner hundrade förevändningar att stiga upp när man inte vili sitta qvar. Således har jag inte handlat rätt i dina ögon, snyftade jungfrun under det tårarne plötsligt trängde sig fram i hennes ögon. Jag har inte uppfört mig väln Ynglingen sköt sin stol närmare Lisa och svarade med bedjande röst: Lisa! förlåt mig det. Du måtte också vara ite öfverseende med mig; det är icke min skuld att jag älskar dig så högt. Mitt hjerta beherrskar mig, jag kan ej kufva det. Du är skön och ren som en lilja; jag darrar vid den tanken, att ett tvetydigt ord, en oren andedrägt skulle beröra dig; jag älskar dig meden vördn-d full af oro. Är det då underligt, att lessa junkrars djerfva blickar komma mig att bäfva? O Lisa, du tror att min känsla är tadelvärd! Kanhända är den det också verkligen, men, min bästa vän, visste du hvilken smärta, som genomborrar min själ, hvilken sorg den bereder mig, så skulle du ha mediidande med min alltför stora kärlek. Du skulle förlåta mig dessa tankar och trösta mig i min. bedröfvelse.n Dessa ord, som han uttalade med låg röst, rörde jungfrun djupt. Vänligt svarade hon, med tårade ögon: Ack Karl, jag vet inte hvad du gör dig