Aftonbladet – 11 november 1850, sida 1

sköt sina strålar öfver hela hirolen. ifennes slimmande ljus trängde sig lekande genom den Belige Sebastians fönsterrutor och föll såsom ett rosenfärgadt sken öfver en flickas panna. Lisa Gansendonck satt vid fönstret framför ett bord. — Hon drömde — ty de långa, svarta ögonhåren hängde ned öfver hennes ögon cch ett stilla leende dallrade kring hennes mun, medan då och då en rödaktig sky på hennes b!eka kinder röjde hennes bjertas egendomliga rörelse. ... Men straxt derpå rätade bon plötsligt upp sig; hennes ögon tycktes lysa klara och hon log bestämdare, som om en känsla af lycka bemiktigat sig henne. Hon tog en fransysk tidning från Antwerpen, som låg öppen framför henne, och sedan hon läst några rader, försjönk hon åter i sitt förra tysta eftersinzande. iluru älsklig satt hon der, lik en ljuf dröm, omgifven af den djupaste tystnad och belyst af morgonsolens varmaste strålar! Biek och in, ung och älsklig, som en haifsluten hvit ros, hvars kalk först på nästa dag skulle helt och hållet öppna sig. Toner, så mjuka och darrande, som ett fjerran strängaspels döende suck, flöto öfver hennes läppar. Med ett djupt andetag sade hon: Åck, i staden måste man vara lycklig! En sådan bal! Alla de rika drägterna, diamanier, blommor i håret, kläder, så dyrbara, att man kunde köpa en half by för dem; allt strålande af guld och ljus! Och dertill artigheten, det sköna språket — ack, finge jag blott en gång se det, vore det också bara genom ett fönster!... Efter eit långt drömmande tycktes indtligen den förtrojilande tanken på en bal i staden öfvergifva henne. Hon stol upp från bordet och ställde sig framför en spegel, hvari hon uppmärksamt betraktade sig, i det hon här och der ordnade ett veck på klädningen, eller strök