Aftonbladet – 9 november 1850, sida 3

LUTISTERe LJ Drängarne, häröfver hörde, svarade att de ickell kört på den uppgifna troitoiren, samt att de ickelr kunde uppgifva namnen på de herrar de vid tillfäl-!d let skjutsat, och hvilka varit från Stockholm; menpl att deras namn blifvit antecknade af den vid tullen posterade poliskonstepelo. I anledning häraf uppstö:s målet till nästa onsdeg, dertill vittnen skulle kallas. -— DD En makalös: dom. Om någon, som, på grund af lagligt köpeafta, har rättigbet alt för en utfäst leverans af till exempel 3000 kannor bränvin, få betalning efter ett kontraktspris af 38 skillingar per kanna, men i följd af köparens underlåtenhet att emottaga varan, nödgas sälja den till blott 25 skillingar; lider då säljaren någon förlust? Frågan synes vara temligen enkel, och likaså svaret: att säljaren orättmätigt förlorar 13 skilingar på hvarje kanna. Det tyckes vara klirt att, då säljarens förmögenhet egenmäktigt af en annan minskas med 3000 gån ger 43 skillingar, en förlust honom tiliskyndas af 39,000 skilliogar. Ena af hufvudstadens underrätter har dock funnit frågan så invecklad och så omgifven af fina skrupler, att rätten fordrat, det säljaren skulle med direkt bevisning styrka, att — ehuru: i allmänhet 38 är mera än 25 — sådant äfven vore förhållandet specielt i denna sak. Exempel på ett sådant domslut bar troligen aldrig förut förekommit, och saken förtjenar alliså att offentlig. öras. Rätten har resonnerat så, att säljaren möj: ligtvis inköpt bränvinspartiet för så godt pris, att han, utan förlust, kunnat aflåta detsamma för 23 skillingar kannan; och i sådant fall, säger man, lider han ju ingen förlust! Man ser här ett symptom af den beryktade m,spetsfundigheten, som säges på sednare åren hafva be-l: tänkligt angripit en del lagfarna hjernor. Be j dröfligt är att hon äfven börjat yppa sig i den: 1 (DD CA AA 0 MV Al pe AA AV AA eljest väl ansedda domstol, der ifrågavarande ; beslut blifvit fattadt. Efter samma hårklyf-l veriprincip, som bär blifvit använd, kan en! tjuf, som stulit från en köpman, befrias från: att gifva skadestind, på den supposition att den tillgripna summan möjligen kunde utgjort : behållning på en bandelsaffår. I slikt fall —IJ så resonnerar subtiliteten — vore den bestulnel. icke fattigare efter sin förlorade vinst, än ban var förut innan han fick den; och alldenstund han sålunda icke egentligen förlorat något, bör han ej heller få någon ersättning! Hårklyfveriet linder, som man ser, särdeles till fromma för skälmar. Men skämt för sig; det land är att beklagaj der spetsfundigheten får taga öfverhand i lagskipningen. Dessa tankens konstmakerier (nuge difficiles) utom den sunda ccehb redbara förnuftslärans gränser, har, i vetenskapens verld, led: äfven högt utrustade män på de sällsammaste afvägar; och hvad skall; blifva af, om den bör jar grassera i den stora massan af lagarnes tillämpare? En af följderna blifver alltid, att ingen vet hvad som är rätt eller ej och ännu mindre huruvida man någonsin kan få rätt. Hårklyfveriet med svaghet i prirciper är orsak till det ändlösa voteringsoch skiljaktighetssystem, som icke sällan öfverklagets, och som alltid, der det för starkt framstår, är en skuggsida af den vördnadsbjudande domaremakten, emedan det nödvändigt väcker ovissbet om riktigheten om dess beslut. Men till saken: Enligt stadsmäklaren J. O. Stenbergs gslutsedel ef den 4 Aususti 4843, försålde grosshandlanden Robart Nettelbladt nämnde dag till hofktamrersren C. H, Sahlin, för trettioåtta skillipgar riksgäldssedtar kansan, tritusen kannor bränvin att levereras på första öppet vatten eller sednast inom redlet af Juni månad 4844: men som Sahlin icke inom den bestämda leveranstiden lät afbemta eller betala bränvinet och notariu:; publices von Langenberg, hvilken erhållit uppdrag att uppmana Sablin fullgöra leverapskontraktet, vid äfventyr ett det kontraterede bränvinspartiet i annat fall af grosshandlanden Notteibladt ä börsen försåldes, tillkännagifvit att Sablin! här istaden ej kunnat anträffas, försålde Nettelbladt bränvinet genom stadsmäklaren Nordblad å sista leveransdagen, den 45 Juni 1844, för det då gångbara priset, tjugofem skillingar hannan, och ingaf til ör verståthällareembetets kensti en ansökving, deruti han yrkade, att Sablin måtte ålägges ersätta den genom hans försummelse att bränvinet afhemta sålunda uppkomne prisskilnad och Nettelbladt tiliskyrdade förlust med fembundrafyratiofem riksdsler fyrstiofem skillingar banko, jemte ranta och lassökningskostradsersättning. Uti skriftligt svar å denna ansökning förklarade Sahlin, att ban icke mid grosshbardlenden Nettelbladt eller genom stadsmäklsren Stenberg slutat något köp om bränvin, och bestred på sådsn grund det emot honom väckta kraf. Grosshandienden Nettelbladt återkallade, med anledning häraf målet hos öfverståthållareembeteis kansli samt instämde Sahlin till Stockholms kämnersrätt, med påstående att, då Sahlin underlåtit emottega och liqvidera ofvannämnde tretusen kannor bränvin, fora han, en ligt stadsroäklaren Stenbergs slutsedel, köpt efter ett betingadt pris af trettioåtta skillingar riksgäldssedlar per kanna, och Netteibladt i följd deraf blifvit nöd-! sakad att föryttra bränvinet till det vid levereringstiden gängse lägre pris, Sahlin måtte förpligtas ersätta Nettelbladt den honom derigenom tillskyndede förlust med fembundredefyratiofem riksdaler fyratiofem skillingar banko, jemte ränta och rättegångskostnader, samt dessutom ådömas laga ansvar för det Sahlin inför öfverståthållareembetets kansli förnekat att han till Nettelbladt häftade i skuld. Sahlin uttog genstämning å grosshandlanden Nettelblsdt semt stämning ä stadsmäklaren Stenberg med påstående om mäklareslutets ogillande samt Nettelbizdts förpligtande att gemensamt med Stenberg, så vida mäklareslutet varit i någon måtto lagstridigt i sin tillkomst, ansvara för allt från nämnde mäklareslut mot Sahlin redan härflutet eller kommande missbruk, : äfvensom för alla påföljder deraf, och att dessutom godtgöra rättegängs!ostnaden. Vid målens företegande invände stadsmäklaren Stenberg, att kämnersratten icke vore behör g målet, i hvad det honom rörde, till pröfoing upptaga, emedan hen för tjenIstefel borde tilltalas vid stadens rådstufvurätt, och yrkade Stenberg till följd deraf att blifva från 1åItet skiljd; hvilket yrkande af kämnersrätten genom -Idom den 20 Auzusti 4844 bifölls, och då Nettelbladt olhemaftar Vrbada ct4 Ctarheorne vv ta hlifva cOM Vittne