Aftonbladet – 9 november 1850, sida 2

— I Najaden, läsas följande insända, anmärkningar i anledning af nyligen verkställd spöslitning på Carlskrona torg: Farbariets tider äro förbi! Detta hör man tidt och ofta såsom skryt öfver vår tids civilisatioa upprepas; men man blir understundom på det mest obehagliga sätt öfvertygad om tomheten i denna fras genom dessa grymma, menniskoslägtet förnedrande scentr, vå en : sken menniskokropp i kölden utbhärges för satt ex officion huds-rykas, hvaref sistl. onsdag åter erbjjd ett hemskt exempel. Hvar tager filantropien vägen? Den låter ömhetskänslan för djuren springa sig förbi. Ryttaren späker icke mera sin vilda bäst med marter, för att förmå henom bära den modige herrskaren genom eld och lågor; hunden, som på sin herres vink uträtter förvånende tjenster, dresseras icke mera med jagtpisken; det är menniskans, genom föga tidsenliga semhällsinstitutioner, möjligen förenledda feisteg, som gnu rättas med gisslet; staten blott, som ännu använder en tillrättavisningsmetod på dess fallne son. som den något upplyste individen reden icke mera anser tillämplig på djuret. Vi boppas dock, att statens visa måtte kunna ut änka lagar, som, genom högre medel än hotet med iroppslig smärta, förebygga brottet eller med moraiiskt verksamma och med sannt kristlig känsla öfverensstämmanda straff låta detia förronas. Om, ty värr, detta bopp på länge icka skall kunna uppfgyllas, randas väl ändå obestridligen en gång den tid, sär våra efterkommande med samma ömkean se ned på vår råa rätts-skipniog, som vi nu på gjelfhämndensmörka tidehvarf. Barbariets tider äro ännu icke förbi.