raden emellan honom och en adelsman månde vara, men han fann verkligen ingen. Hans samvete sade honom väl då och då. att han var för gammal, för att lära fransyska eller att belt och hållet ändra sitt lefnadssätt och inträda i de högre sällskapskretsarne. Emellertid om han också icke mer kunde det, så skulle dock hans dotter stiga högre och gifta sig med den förste bäste baron. Hvilken salig visshet för Baas Gansendonck! Innan han doge skulle han ännu ha den förnöjelsen att höra sin Lisa kallas fru baronessa! Han sjelf skulle bli morfar till en liten baron! Fördenskull började nu bryggaren Karls kärlek att väldigt gå omkring i hans hufvud och han betraktade i sitt sinne den glade unge mannen såsom ett binder för hans dotters framtid. Redan hade han i Lisas närvaro yttrat sig öfver Karl med bitande ringaktning och sagt saker, hvilka så hårdt sårade det arma harnet, att bon för första gången i sitt lif trotsigt motsade sin fader, och derpå väl två hela limmar utgöt biltra tårar. För att icke bedröfva sin dotter uppgaf han hvarje direkt angrepp på bryggarens kärlek, men han beslöt att så länge uppskjuta giftermålet, tills tiden hunne lösa bindeln från Lisas ögon, och hon öfvertygat sig sjelf, att Karl vore blott en rå bonde som alla de andra. II. Dens bröd jag äter, Dens visa jeg qväder. På gården till värdshuset den heliga Sebastian voro tjenstefolk och dagsverkare redan sedan daggryningen sysselsatta med det vanliga arbetet. Trees, ladugårdspigan, stod vid brunnskaret och tvättade rofvor åt boskapen; från den öppna logen hörde man slagans taktmessiga buller, och stalldrängen sjöng en rå visa under det ban ryktade hästarne. Endast en man vandrade sorglöst upp och