Aftonbladet – 6 november 1850, sida 2

Lycilla. För tionde gången slog han upp oc började företalet. Man bar kallat denna r0man en fendensromanv — då det ovanliga bullret af en vagn på den ensliga vägen kom horom att afbryta och se upp. En skjutskärra rullade in på gården med en svartmuskig och ruskig herre bredvid en skjutspojke i valmarsjacka. Pastorskan sköt tillbaka sin gröna tygshatt, samlade tillhopa sina vinbärsfat och kastade de kaserade bären, som hon haft i förklädet, till en flock höns som gingo plockande vid hennes fötter. Kaptenen iade bort boken och glasögonen, tog sin gröna kachett i handen och båda gingo emot den kommande som hoppat ned af kärran. Det var herr Charles Gränthbal, den store manneu, det lysarde snillet, som med en dyster min och händerna i fickorna nalkades sina anhöriga. Han såg mer än vanligt smutsig och bister ut. Ah Kallel utropade kaptenen betagen. Vålkommen, mitt kära baral inföll den gamla frun hjertligt och gladt; innerligt väikommen ! Herr Charles sköt blott en hemsk och förtretad blick på de båda gamla och nickade stumt. Sätt dig här på gungbrädet, min gosse — fortfor fru Gröndal — och du, tillade hon, vänd till skjutspojken, som påtagligen var en gammal bekant, du kan gå in i köket till Maja, så får du en smörgås. Kaptenen betraktade under tystnad, med vördnad och rörelse, sin namnkunniga slögtin