Aftonbladet – 6 november 1850, sida 2

lens gift, som hide fördrifvit den store manren från skådeplatsen för hans inbillade ära. Detta hade ban kunnat motstå. Ett bysättningsutslag bade gjort slag i saken och med letixmma beröfvat honom hans sista beunIrare. Kassör Bjö kgren, som gått i borgen för sia snillrike vän, beundrade honom icke mer. Kapten Stare var den enda prenumeranten af Ottebladet. Herr Charles hade fått röna hela bitterheten af verldens opålitlighet; men med ett dystert trots vädjade han ännu till framtiden. Tiden gick dock och förde så småningom herr Charles Gränthal åt ett annat håll. Pastorskan hade den glädjen, att få se sin son både rakad och tvättad. Han talade allt mind:e och mindre om sin storhet och slutade med att alldeles glömma den. I stället att finna en verld för trång för sin verksamhet och sina planer, inskrankte ban sig till Aplamåla. I stället att hans tal varit en pastej al alla möjliga konpstord och sirater, som ban sjelf ej begrep, hade han småningom nedsjunki till den mest oblandade småländska och Lette åter Kalle Gröndal. Endast den beskedliga kaptenen lefde ännu länge qvar i den stora och gyldene drömmen — och såg med en hemlig saknad glorian kring sin sysersons hufvud förblekna med hvarje dag. Dock — kaptenen var icke envis. Om Kalle sjelf trott på sin storhet, så skulle den gode gubben äfven trott på den, ända in i sin döds stund. Men nu slutade han med att skratta