Aftonbladet – 5 november 1850, sida 2

len och den, operan den och den, vi funno den å och så, då är det jag som talar. Det är ag som leder nationens omdömen, jag som dömer en konstnär eller ett snillefoster till dölen eller odödligheten. Se, det kallar jag en stor man. Pastorskan såg på honom. Gillar man den ler domen då ? Det sätter man aldrig ifrågal, svarade herr Charles med ett öfverlägset leende. Farväl då, kära Kallel sade den gamla frun, i det hon godmodigt slog sin son på axeln. Vi hafva ett mycket olika begrepp om storhe!, men det gör detsamma. Eftersom du anser dig för stor och fianer dig så bjertans lycklig deraf, så vill jag önska att din villa räcker så länge som ditt lif. Det är i det hela likgiltigt på hvad sätt menniskan är lycklig blott hon är det; och du hade säkert icke passat till något här i verlden så väl som du passar till det du är. Men en gång, då man tröttnat att skratta åt dig, då dina tokenskaper bli gamla och utnötta, och man kvuffar ut dig från skådeplatsen, kom då tillbaka till din gamla mor, blif åter Kalle Gröndal och göm dig i det fredliga och vänliga Aplamåla, det står dig alltid öfrigt. Det är sista gången jag söker upp dig i din inbillade herrlighet. Härnäst är det du som söker upp oss, och då skola vi aldrig nämna ett ord om bur du hängde på taket eller babblade vid ett glas sockervatten på soiren. Jag lofvar dig att det skal! vara alldeles som bortstruket med en band. Farväl, mitt barn, välkommen till A plamåla, ju förr, ju heldrel, Farväl, farväll, sade herr Charles med ett försmädligt leende, och stack händerna djupt ned i fickorna. Jag tror knappt att jag får tid att besöka Aplamåla hädanefter. (Forts. följer:)