Aftonbladet – 5 november 1850, sida 1

hamnbuse än ett snille som framställde sig för de besökandes blickar. God dag, Kalle! sade pastorskan och lade sin stora hand på sonens axel. Denne såg upp med en mysteriös och för: virrad blick och kastade sig derefter tillbaka på stolen, i det han drog ett djupt andetag och lade bort pennan, som han hållit emellan fingrarna. God dag, mina vänner!, sade han långsamt under det han strök med handen öfver ögoner och sköt ut läpparna. Åter fattade han pennan och skref några ord, såg i taket och grubblad2, med rynkade ögonbryn. Fru Gröndal teg förstummad öfver detts mottagande, men det samlade sig en storm inon henne, som snart skulle bryta ut öfver der store mannens vigtiga hufvud. Det var rätt roligt att se er här i Stockbolm, fortsatte herr Gräönthal, åter görande ett uppebåll, och sträckie ut kenen, visande ett par stora fötter, beklädda med ullstrumpor och söndriga tofflor. Hör upp nu med det der narrverketn, sade dena gamla frur, i lugn och allvarsam ton, poch låt oss talas vid en stund. Som du icke anser dig ha tid att gå till oss, så har jag gått till dig. Andamålet med min resa var att råka dig, och sedan jag sett och bört dig, ansåg jag för min pligt att tala vid dig uppriktigt. Kom derför och sätt dig här. Pastorskan sköt med ett raskt och lugnt tag bort den inventiösa rullstolen, hvarpå ber Charles var upphissad, befrisxde en liten maläten soffa fråa det skräp som betäckte den, och drog sia son med sig dit. Jag var i går på den der soirgen hos dels Croix,, började hon och makade sig i ordning aJaså. Ni hörda och såg mig der? afbrö herr Gräathal i en nedlåtande ton och me en djupsinnig min.