Aftonbladet – 2 november 1850, sida 2

sDet är icke värdt att bråka ru i qväll Du kurde gå vilse, och det kan ju hända ati Kalle kommer hit till oss Kanhända! Herre min Gud! skola vi låta det bero vid ett kanhända?s Ja, hvad riskera vi dermed ? små!og frun, En mild vrede uppsteg inom den beängslade haptenen, men den hann ej att bryta uti ord, ty ett buller utanför dörrn tog i detsamma hans uppmärksamhet i anspråk på det lifligasta aSe der, min själ, har vi honomlv afbröt han häftigt och ilade med öppna armar och skyndssmma s!ez till dörrn, den han snabbt uppryckte. Den bedragna väntan lät honom taga ett par steg tilibakå, och pastorskar, som rest sig upp ur soffan med ett gladt och rördt utreende, satte sig åter, ty —det var icke Kalle. Kors, se bror Björkgrevls utbrast kaptenen då han något hemtat sig, och var glid att ägdå få något föremål för sitt intresse. Det var då riktigt vänskapsfullt att du så här komnier och söker upp oss! tillade ban, bjertligt öfverhopsnde gästens axlar och rygg med de karesser, han haft i beredskop för den efterfärgtade Kalle — allt under det han med lifligt deltsgande betraktade hur bror Björkgren sköt af sig galockerna. Detta ör k:stör Björkgren, kära Lovisas vände han sig helt upprymd till Pastorskan, hvilken räckte den fruömmande sin hand, och delta är min syster, pastorskan Gröndal, Kalles mor. Sitt ned nu, sitt ned! Tack, hedersbror för allt besvär med att skaffi rum, hvilket bestyr du skref att Kalle uppdragit dig i sitt ställe — den lata pojken! Här sitta vi och vänta på honom, må du tro. Han var icke vid ångbåten och icke här,, slöt kaptenen sin välkomstharane; jag kan äl.rig förstå att ban ej börs af. Det måtte väl i Guds pamn ingen olycka vara på färde heller? Nej, bevars! svarade kassörn, lugnande, il