Aftonbladet – 30 oktober 1850, sida 2

a RO AN vall Ia en står, nemligen, att det hvilande förslaget innefattar en af regeringen föreslagen kompromiss emellan de stridiga åsigterna och intressen, kan ingen åsigt hoppas att hel och hållen, utan modifikationer, göra sig gällande. Det hela är bygdt på ömsesidiga koncessioner, för att komma till slut i den för fäderneslandet vigtigaste sak af alla. Sveriges allmoge innehar en mera betydande samhällsställning, än allmogen i något annat europeiskt land; den har i sednare tider gått framåt både i förvärf af jord och i medborgerlig bildning. Dea kommer att fortfarande taga sin andel i den förbättrade samhällsställning, som man bör hoppas i framtiden blifva en följd af det hvilande förslagets antagande; men om bondeståndet nu skulle vilja i större mån se sina enskilda politiska intressen till godo, än som kan stå tillsammans med andra samhällsklassers, och af sådana bevekelsegrunder ej ginge sina medständer och konungamakten till mötes i denna lifsfråga, så befara vi att detta innefattade ett stort politiskt misstag, för hvilket fäderneslandet, och följaktligen äfven allmogen sjelf, finge plikta genom en ännu länge fortfarande politisk vanmakt och sinnenas söndring. En närmare uppmärksamhet bör öppna ögonen på bondeståndet öfver det förhållande, hvari det i detta hänseende för närvarande befinner sig. Vårt lands egna ställning och förhållanden göra, att svenska allmogen alltid kan vara betryggad om ett betydande mått af inflytande i de allmänna angelågenheterna; men den är icke i ställning att annorlunda, än i förening och samverkan med andra samhällsklasser, kunna utöfva detta inflytande till det allmännas och allmogens gemensamma båtnad. Den skall gå framåt i odling och välstånd i jemnbredd med det hela, under en förbättrad representation; men det vore farligt och skulle aflägsna från detta mål, att vilja isolera sig från det hela, genom uppstäilandet af anspråk ensamt till fördel för bondeståndet. Ståndet har samma pligt som de andra stånden att göra ett offer, som här icke består af något verkligt intresse utan blott af förutfattade åsigter och önskningar åt det stora målet af det allmänna bästa; och vi befara, att om ej denna ande leder ståndet vid afgörandet af denna fråga, bådar det en sorglig framtid för Sverige; ty söndringens och egoismens anda hade då visat sig rådande, i stället för enighetens och försakelsens; och söndring och egoism leda till nationernes förderf, lika säkert som till den enskilda familjens. Till slut några ord i allmän öfverblick af den vigtiga frågan. Sverige är ett land med ringa folkmängd cch jemförelsevis inskränkta tillgångar, under ett hårdt luftsireck. Den kraft, som rikare naturförmåner och större befolkning gifva åt ett samhälle, saknas hos oss. Vi hafva dock ett stort behof af kraft, ty försynen har ställt bredvid oss stora faror. Vi hafva utanför vår Iport i öster ett folk, af dess styrelse länge framdrifvet på samma bana som det gamla Rom, till eröfringar och verldsvälde. Den Skandinaviska balföns bestämmelse i historien synes vara, att åt denna sidan bilda ett bå:verk för Europas kultur emot Österns råare drifter, och vi få aldrig förlora denna vår bestämmelse ur sigte. Den hänvisar på den absoluta nödvändigheten alt utveckla den möjligast största moraliska kraft, i jemnbredd med den materiell, som våra naturförhållanden medgifva. Vår närvarande ställning är stag genom dena polisiska maktens invärtes söndring, genom dess delning emellan klasser, af hvilka några, just derföre att deras inflytande grundar sig på privilegier, äro af natur, att se fosterlandets iniresse just i dessa privilegiers upprätthållande och motståndet mot reformerao2, samt således alstra en stående fiendtlighet inom eget iland. Ea förbättrad representation utgör första steget till en lyckligare sakernes ordning; den skulle bereda en större enigbet emellan de särskilda medborgareklasserna, derigenom att valrätten något, om än visserligen ej fullt tillfredsställande, utsträckes, och de politiskt berättigade ställas åtminstone i större jamlikhet sinsemellan än fallet är för närvarande. Sverige skulle genomströmmas af ett nytt stärkande lif, och vår förening med det ädla norska foiket vinna ökad siyrka genom närmandet i institutioner de båda länderna -emellsn. På de begge folkens sammanhållighet cocb inbördes vänskap beror vår halfös trygghet och sjelfbestånd, och allt, som k n befrämja denna sammanbållishet, är således af högsta vigt. Det är knappast möjligt, att ej andan inom den nya representationen, byggd på medborgerliga val och ej på ståndsprivilegier, skall blifva en annan än den som hittills varit rådande inom vissa fördelningar vid våra riksdagar. Och detta förbållande får man för ingen del förbise, då man går till valurnan, för att rösta öfver det hvilande förslaget. Vid alla politiska ombildningar måste man taga i betraktande formens onekliga inverkan, och äfven hoppas något af ramtiden och den väckelse som reformen skulle åstadkomrua af det slocknande politiska lifvet inom nationen. En krågorlunda klarsynt och erfaren betraktare skulle ej utan oro och farhåga kunna se den snart sagdt dödslika apatbi, som för närvarande bland högre och lägre är rådande för en inrättaing, som dock borde vara nationens palladiut: des: egen representation — om man nemligen ej tröstade sig med hoppet, att just detta fenomen skulle utgöra förebud till en snar förändring af sjelfva in rättningen; ty hvarje folk kar behof af någonting, som det med värme cch enthusiasm kan omfatta såsom ett utiryca af silt lif och sin tillvaro såsom ett sjelfständ:gt belt, samt ett föremål för sin tro och sin tillgifvenbet; en nation, hos hvilken en sådan id icke finnes förverkligad, något sådant föremål för dess tro, någon sådan fana, omkring hvilken den kan samla sig, icke finnes: en sådan nation kan, eoligt hvad historien ej så sällan visat, snart befinna sig på vägen till upplösning, eller på branten till sin undergång. Måtte detta icke helt och hållet förgätas under det vig:iga tidsr a eo all PE