Aftonbladet – 26 oktober 1850, sida 2

ullt nyanseradt uttryck och ett dramatiskt lif, som man icke på länge här hört hos någon appträdande sångerska. Den enda anmärkning, som kunde göras, var en liten ojemnhet vid ett par tillfälen under de båda första numrorna, vid öfvergången till det högre registret, ifvensom måhända en fallenhet för något hög intonation; men den förra af dessa olägenheter kan möjligen tillräknas den rädsla, som man ydligt förmärkte då bon först framträdde. I let sista numret hade deremot detta alldeles örsvunnit. Det första numret som gafs var ur Glucks opera Alceste. Redan här visade publiken sin illfredsställelse med den förening af värma och renhet i stilen, hvarmed det föredrogs, ehuru let hördes, att debutanten icke vågade släppa at sin röst helt och hållet. Det andra numret var ett sceniskt stycke, komponeradt af hr Dannström, kalladt Normannerna i Parisn. Fröken Boye visade här, att hon ingalunda saknar styrka och liflighet äfven för skådeplatsen, samt sanning i gesiikulationen, hvilset är af stor vigt, eburu en ytterligare utbildning i detta afseende endast kan väntas a! vidare studier och vanan vid tiljorna. Det bör också anmärkas, såsom mindre fördelaktigt, att hon, här uppträdande i militärisk mansdrägt i harnesk, såsom Normannernas anförare, hade måst åtnöja sig med en kostym, som åtminstone icke hade nyhetens behag, utan tvertom tycktes hafva varit med i många föregående fälttåg. Sånagpartiet utfördes väl, men innehåller icke någon bravuraria, som är eg nad att göra ett mäktigare intryck. Det sista numret deremot, en serenad med vexelång, komponerad al samme författare särskildt för fröken Boye, och i hvilket bon utför både den trånande älskarens och den oblidkeliga flickans parti, samt har tillfälle utveckla hela omfånget af sin röst, ifrån den djupaste kontraalt upp i sopranen, är ett särdeles lycksdt stycke, genum de känslomålningar af olika karakter, som deri förekomma, och der omvexliogen mellan uttrycket af den enträgne ålskarens passion, som ber sin flamma om ett möte, cch flickans ängslan att hans sång skall väcka hennes föräldrar, är af en ömsom intagande och komisk effekt. Detta stycke utfördes äfven med en så artistisk uppfatining och en så musikalisk och dramatisk sanning, att det väckte en allmän enthusiasm och begärdes da capo. Detta sista nummer föregicks af den sköna romansen af Mozart, Violblomman, som äfven återgafs med värma. Den är för öfrigt ett al de stycken, hvilka, likasom många af Mozarts odödliga skapelser, alltid kommer att utgöra ett studium för konstnärernes fulländniog. Man kan såsom hufvudsumman af det ofvanstående med allt skäl lyckönska fröken Boye tilt denna sin debut, som obestridligt vittnade att hon med allvar och sannot konsinirssinne arbetar att gå vidare framåt på konstens bana, och ait hon dertill valt den väg, som med hennes i flera afseenden sällsynta naturgåfvor är bäst öfverensstämmande. En röst, sådan som bennes, förenad med en inneboende själrulihet och kraft, sou icke heller så ofta träffas, samt en ren och flärdlös smak, äro egenskaper, som hon blott behöfver ytterligare vårda och utveckla, för att blifva viss om en allt större framgång. Utora de musikaliska styckena gåfvos denna afton tvenne talpjeser: Dottern och Est knäfall. Den sednare är en bland de bästa komedier vi på länge sett på denna scen, och ett verkligt fynd. Rikedom på intriger, som alla utveckla sig naturligt, en god raoral och en ganska komisk effekt förena sig i detta lilla stycke, som också emottogs med stort bifall och utfördes väl af samtlige de spelande. Tilläggom emellerlid, att en icke rioga del af det nöje den gaf åskådaren, är att tillskrifva den verkligen genialiska originalitet, hvarmed hr Hedin deri uppträder, äfvensom band de spelande darserna fru Bergmansson och mamsell Jacobson äro rättvist förtjenta af en mention honorable, den de också vid tillfället flere gånger erhöllo. Fru Bergmansson är en talang som gått på ett förvånande sätt framåt på de sista tvenne åren, och mamsell Jacobson bar mycken känsla och en god plastik, samt behöfver blott väl akta si? för fallenheten för manår och imitation, för att äfven kunna vinna en stor framgång. Åonensosnpiskrs