Aftonbladet – 25 oktober 1850, sida 2

smedan väderleken satte sig emot en fullkomigt god årsvext. Detta gällde i synnerhet foderskörden och potatisvexten. — Efter dessa sllmänna resonnemanger öfvergår berättelsen ill detaljer, och meddelar en intressant redosörelse, under vissa rubriker, för tillståndet och förhållandet i de Wermländska socknarne, särskildt hvar för sig. Första artikeln handlar om ryodlingar; och slutar med ett sakrikt utlrag ur en af direktör A. Johnson afgifven berättelse öfver de af honom under 1848 verkställde undersökningar inom provinsen i de afseenden, som röra denna rubrik. Andra artikeln talar om åkerns brukningssätt, likaledes socken efter socken. Sedan kommer i frågan ängsodlingen; derpå kreatursskötseln, innefattande bland annat en berättelse om stamschäferiet på Krokstad, af kornetten C. Geijer; så: binäringar, bergsoch trädvaru-rörelsen, fabriker, näringsskolor, allmänna byggnader och kanaler, allmänna inrättningar, fromma stiftelser, samt slutligen sjelfva Wermländska Hushållningssällskapet. Man bör med nöje tillstå, att en så innehållsrik och faktisk skildring öfver tillståndet i ett af Sveriges betydligare landskap har ett stort värde, såsom bidrag till kännedomen om nationalekonomien inom vårt land; och stadnar man derföre utan tvifvel i förbindelse hufvudsakligast, sisom det syns, hos br bergmästar Fr. v. Scheele, berättelsens redaktör, hvilken jemte hr landshöfding Oldevig undertecknat densamma och ansvarar för uppgifterna. — Kyrka och Stat, 1:a afdelningen: ett och annat om Religionsfriheten. Af denna inummerföljd, men icke på bestämda tider, utkommande periodiska skrift, har man hittills sett tvenne nummer. Den andra, som har till uppgift besvarandet af frågan: hurudan är religionsfriketen i Sverge? behandlar ämnet här med hufvudsakligt afseende på s. k. konventiklar. Man finner publicerandet förnämligast motiveradt af de bekanta händelserna i Upsala under sistl. sommar; och man bör villigt erkänna det förtjenstfulla af den samling författningar, enskilda lagrum och prejudikater, som här meddelas läsaren till underrättelse och betraktelse. I spetsen för det hela står sjelfva konventikelplakatet af den 12 Jan. 1726. — Sedermera följe flere intressanta berättelser om personer, som blifvit dömde efter detta plakat, och fått plikta ansenligt dels i penningar, dels med kroppen. Förf. gör härvid följande tänkvärda anmärkning: Att sammankomma för att höra och läsa Guds ord (Bibeln eller nå-ot dermed öfverensstämmande) är icke, efter den naurliga lagen, den moraliska eller religiösa känslan, än mindre enligt nya testameatets heliga skrifter, något brott. Tvertom: af det yppersta i menniskans andliga natur, af kärleken till Gud och medmenniskor, varder enhvar, som rätt tror på nimnda skrifter, såsom innehållande gudomlig uppenbarelse om menniskans dyrbaraste angelägenhet, föranledd att för dem, som vilja derigenom blifva frälste, söka tillkännagifva, eller gemensamt med dem utforska, rätta meningen af denna uppenbarelse. — Uti berörda heliga skrifter (såsom t. ex. i Joh. Ev. 20 kap. 49 vers, Apostl. Gern. 9:dra och öfriga kapitel, Pauli 4:sta bref till Corinthierna 44 kap. 26 och följ. verserna, samt många andra ställen) synes, hvad dessutom kan inhemtas af kyrkohistorien för alla århundraden, särdeles de tre första, under hvilka Kristi kyrka skönast blomstrade, nemligen, att sann, lefvande kristendom alltid medfört de af statsmakten (fordvm) vanligen dgillade konventiklar, d. v. s. olofliga sammankomster uti enskilda hus (ja äfven i skogar, grottor och andra gömställen) till en särskild och enkauonerlig Gudstjensts förrättande. Och man vet, att dikterne angående de första kristnas företeg vid sådana sammankomster voro lika grofva och rå, som de, (angående s. k. läsare) nu gängse, men ändock, af statens tjenare, emottagne lika villigt då, som nu; likasom kyrkohistorien ådagalagt, att der en s. k. statskyrka funnits, dess vanligen väl lönade, om sina andliga och ekonomiska privilegia exclusiva rädda prester oeh prelater, varit de, som af en viss jalousie de melier, och andra än sämre bevekelsegrunder, tillstält religionsförföljelser genom dels rå och vildsinnade folkhopar, dels ock statens embetsmän, som dertill blifvit förledde af presterna. Att Kristus aldrig förbjudit, men väl genom ord och exempel föranledt, sammankomster uti enskilda hus till en särskild och enkannerlig Gudstjensts förrättande, torde, eller bör åtminstone, vara allmänt bekant. Det vigtigaste i häftet är utan tvifvel framställningen om den beskaffenhet religionsfriheten i Sverige, enligt förf:s tanke, måste hafva Tefter 1809 års statshvälfning och de grundlaIgar, som dervid antogos. Detta stycke förtjeInar läsas i sin helhet: Genom inledningen till nu gällande regeringsform upphäfdes alla äldre och nyare före den 6 Juni 1809 gällande grundlagar, och bland dem uttryckliIgen 4772 års regeringsform, i hvars första S, på sätt lofvan anförts, konungens, a!la embetsmäns och un; Idersåtares religionsfrihet blifvit bestämd genom ett lenda stadgande, samt på enahanda sätt; ochi stället meddelades nu följande särskilda, ganska olika, stadganden för dessa ganska olika personer, nemom 4:0 Konungen: Konungen skall alltid vara af den rena evangeliska läran, sådan den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mö; lies beslut af år 4593 antegen och förklarad är -1(S 2); 2:0 civila embetsmän särskildt: Till stats. ministrar, statsråd, justitieråd, stassekreterare samt alie andre civile embetsmän inom riket och domare, må sådane män endast nämnas) (må endast sådare män nämnas) som äro af den rena evapogeliska läran (S 28); 3:0 Undersåter i allmänhet: Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan ,lskydda hvar och en vid en fri utöfning af sin SURTE LATTER ) 1 L , sl den inhemska makten, som med sjelfsvåld hos