Aftonbladet – 23 oktober 1850, sida 2

Kongl, Teatern. Vattendragaren (den 21 Oktober). Denna opera, ostridigt den skönaste, som efer Mozart blifvit skapad, upptogs efter lång vila sistl. vår åter på vår scen, och man har härför hr Walin att tacka, som då valde den till sin benefice. Alt representationerna deraf nu fortsättas, är dessmera glädjande för konstvännen, som exekutörerna dervid onekligen ådagaligga mycken flit. I detta afseende förete sig emellertid åtskilliga omständigheter, dem vi i korthet något närmare vilja skärskåda. Vattendragaren författades år 1800. Revolutionen hade gått öfver Frankrike och gifvit olkelementet en prevalerande politisk betydelse. Den fornfranska ridderligheten var ej slocknad, men den skulle icke längre uteslutande vara adelns prerogativ, den skulle uppspira fritt, såsom blomsterkronan på det nyplanter:de frihetsträdet. I denna anda författade Bouilly sitt drama och Cherubini dess musik. Mikel, denna ädla, högsinta karakter, är en man ur folket, ur arbetsklassen. Naturen har gifvit honom riddarslaget, vatientunnan är det vapen, hvaröfver han är stolt, och betydelsefullt är det, att detta ringa redskap blir den enda tillförlitliga tillflykt för en bördens ädling. Men lika litet som bördens höghet kan förläna själens, lika litet skall den ock utesluta densamma. Grefve Armand, och ännu mera hans gemål, den ädla Constance, äro derföre personer ef de upphöjdaste tänkesätt. Omständigheter närma det greflisa paret till arbetarea och göra dem hvarandra i lika mån förbundne; den konventronella och den naturliga adeln sammansmälta här uti tänkesättens renhet och upphöjdhet, och denna harmoni är det, efter vår tanka, som utgör styckets högsta skönhet. Denna syppunkt angifver ungefär hvad pjes och musik i afseende på totaluppfatining fordra af sina representanter. Man skall i vår tid måhända finna temiigen få, som motsvara dessa fordringar, och af dessa få tyckes visserligen ingen funnit vägen till svenska operans tijor. Styckets corpus fana man riktigt och i fiera fall kanhända bättre vårdad än förr, men den anda, som skulle lifva den, denna humana, ädla poesi — den stannade inom partituret och libretten. Vi nämnde i det föregående de utförandes flit, och denna var ock merendels ganska berömvärd. I detta hänseende rämna vi de flesta ensemblerna, företrädesvis terzetiten, du