Aftonbladet – 21 oktober 1850, sida 2

bredvid Linthi, likasom förundrad öfver det streck sor man drog öfver hans romantiska planer. God dam! ro pade han slutligen; det må vara lättare stt utföra stor saker än goda! Men, oss emellan sagdt, tyckes det mig p ll, som vore det ändå litet is i er kärlek. Ni har såle des icke med en verklig psssion älskat den förtjusand Beatrice ? : Jag icke älskat? Icke med passion? ropade Foriunatu och stannade, höjde ögonen stum emot himlen och en 1: framqvällde sakta. Han aftorkade den hastigt och sade O kära vän, låtom oss afbrytal Jag kunde ännu en gån återfalla i den sjukdom, hvarifrån jag nyss tillfrisknat. Ja är för retlig; jag känner det. Det är en återstående svag het från febern. Just emedan jag ända till afguderi älska Beatrice, och endast hennes aktning ännu är detta fat:ige halft förintade lis tröst och stolthet, måste jag bekäm denna passions häftighet. Jag vill inte mer än bevar medve andet att vara värd hennes aktning. Men ännu tro jag ej på segren och fruktar för mig sjelf. Derföre bör ja ej se den der villan, derföre måste jag fly Messica. Hin dra mig ej att förblifva en manlig man pFortuvatusl ropade sir George och föll honom cr hasen. Kalla mig du! kalla mig broder, du stora sj och höj rig med din vänskap till dig. Vi kvyta det evig brodersbandet i våra tårar såsom andra i ett vinrus Schweizaren tryckte tigande och bjertligt den ung britten till silt bröst. Le ej åt mig för det jag roåste gråta! fortfor britter ty du vet icke huru du omvirdt mitt inre, huru mycke j:g också sträfvade emot. Du har blifvit rig en försoner med verlder. Jag bar i grunden ett bjertligt förakt fö hela vårt slägte, som blott brukar dygden såsom ett fu sådespearesmink. Jag hönde Zaru ingen Nust, inge amelsmennisks, endast blotta jordmenniskor ceh guds Jag vsr säkert god och blef bizarr, emedan ja tjuta med ultvarns 1 man och var de av trodde 10 j I 2, Ci Y du dea mig sjelf. Jag böll ditt väsen för en nast emedan jeg sjelf blott, likt alla sndra, var maske Ja beklagar dig nu alls icke mer, Fortunalu, Eo aning upp står hos mig, alt det måste gilvas en höghet, en salighe