Aftonbladet – 18 oktober 1850, sida 2

bättre än de äro, eller af feghet ej våga handla så väl son de tänka? Hvad skall jag bland dessa listiga djur i mensklig drägt, som tro på det oförgängliga och andas. för de! förgängliga? Som inom templets murar, icke i Christi anda ära Gud? Som blindt eller uppsåtligt förvexla skenet mec verkligheten, mannen med hans rock, namnet med saken?s ,God natt, dyra grefvinna, ty min natt har redan inträdt innan kroppen ligger i grafven, Jag vandrar bland de lefvande som en hädangången.n God natt, o min oförgätlige Cecchino! EHvarför kastade dig e:t skadeleende öde till mitt hjerta, för att krossa det Etler bvarföre måste jag återfinna dig under ädelstenar och perlor, och icke som den fattigaste bland fattiga under et balmtak? Jag skulle åter hafva älskat verlden, ty den vor blott du. Jag skulle ba trott på en vedergällning reder på jorden. Grråt ej, beundransvärda försakerska, du var ju redar en gång i din tjenaregestalt höjd öfver ödets förföljelser Lid du heliga och blicka uppå! Hvad har de odödliga eviga kärlek att frukta af denna förgängliga verld? Ärs vi icke båda af den högsta, den evigsste adel? Aro viick af gudomlig slägt, och den högste af alla väsen, är ba icke vår fader? Här nere smider väl den menskliga dju riskheten sina bojor och grefvekronor, bygger sina bål cc! kyrkor. Ofvan stjernorna gälla inga kronor, inga kyrkor de qvarblifva ett dödt stoft på den döda stoftmassan. andarnes rike råder ett annat mått, en annan vågskål Blicka uppåt, min Beatrice! Tro, älska, lid! Han slöt detta bref. Hans panna var dyster, han ögon torra, hans kinder glödande. Snart omslöt renselr hans lilla tillhörighet. Fiskarens hustru Jofvade att egen: händigt öfverlemna den förseglade skrifvelsen åt den ung: grefvinnan. Fiskaren följje honom till stranden, der er båt besatt med sex roddare, som ban hade begärt, redar väntade honom. Man stötte ut ifrån land. XXXVI CHARYBDIS. Djupt lugn hvilade öfver vattnen. Länge förnam öra intet annat Jjud, än årornas enformiga, regelbundna slag som roddarnes sång stundom wmelodiskt accompagne rade. Hafvet liknade en stilla stor insjö, nästan rundt