Aftonbladet – 17 oktober 1850, sida 2

böra lemnas ur sigte, att ehuru Tiden oftast förefaller lika barock i sina resonnemanger, som den är riksbekant för lättfördigbeten i sina uppgifter, och ehuru rinza förtroende den derföre åtnjuter hos; allmänheten, stå dess åsigter öfver de rent politiska frågorna vida närmare den rådande hufvudtenkan öfver ssmma frågor bos de maktegande, än mingen hittils kommit att tänka på. Man kan nemlizen icke just säga, att Tiden uttryckligen arbetar för någon reaktion här i Sverige, i detta ords egentliga språkmeniog; ty han är i detta afseende såsom ultrarojalist, och har allt skäl att vara, ganska nöjd om den politiska maktfördelningen får förblifva sådan den är, det vill säga att under formen af ett konstitutionellt förhållande på papperet, med en mängd uttryck om ansvarighet i allmänna termer, hela den egentliga, effektiva makten dock ligger hos regeringen el!er konungen, som utöfvar densamma genom en förening af civil, militärisk och andlig byråkrati eller hierarki, med alla trådarne sammanlöpande i regentens hand, samt dessutom är ensamt beslutande, utan att bahöfva höra några ständer,i allt som angår politisk lagstiftning och samhällets inrättningar, med den enda inskränkniog i afseende på de sednare, då nya statsanslag erfordras. Det närvarande förhållandet lemnar till och med åt konungamakten i sjelfva verket ett absolut fritt utrymme i nästan alla delar, som höra till både den egentliga styrelsen och de delar äf lagstiftningen, i hvilka den politiska maktutöfningen kan vara intresserad; och hvad åter den allmänna civila och kriminella lagstiftningen beträffar, så vet man, att äfven enväldiga regenter icke fika mycket efter att göra godtyckliga förändringar deruti, utan gerna lemna åt juristerna att utarbeta nödiga reformer, utan serdeles inblandning från maktens sida. Det är ock klart, att en sådan i sjelfva verket oinskränkt makt med några skenbara ansvarighet garantier på papperet, men hvilkas realiserande emot maktens egen vilja blir nästan omöjligt, innefattar för regenten en, om också icke alldeles så beqväm, likvål långt mera önskvärd, ställning, emedan den är mindre vådlig, än om han vore i besittniag af en ren absolutism äfven till namnet, förutsatt nemligen att tryckfrihet och ständers beslutanderätt i anslagsfrågor derjemte ägde rum, hvilket måste antagas för båda fallen lika, för jemförelsens skul. Häri ligser det egentliga skälet till de ultrakonservatives motstånd emot reformerna och hat emot äfven den moderat konstitutionella liberalismen. De vilja nemligen hafva sakerna stående på den purkt der de nu äro, och frukta, icke utan skäl, att de liberala vilja göra det konstitutionella skenet till en verklighet, som förutsätter att folkviljan kall förmå utöfva något bestämdt inflytande. Hvad de tala om det liberala partiets härstädes syftning alt göra Sverige till republik, m. m., är deremot blitt ett föregifvande för att uppskrämma hvarandra och några få de förskräcktaste af de stilla i landen2, men som för öfrigt ingen al det egentliga kotteriet sjelf tror på. Om vi hafva rätt häruti, och om det måste medgifvas, att man ännu icke sett någon böjelse hos prerogativet, att småningom låta en del af nämnda korporationsmakt återgå till folket sjelf och minska sfatsmachinens tyngd, utan tvärtom de reformer, som på sednare tiden blifvit vidtagna i embetsorganisationerna (hvaröfver regeringen ensam beslutar utan behof af ständernas hörande) snarare verkställts i absolutistisk 2nda och gått ut på att stärka centralisationen, än motsatsen; om vilare det rådande officiella partiet i sjelfva verket icke är mindre obenäget, än Tiden, för sådana reformer, somm kunna afse en förändring i dessa förhållanden, så måste äfven den ofvannämnda förmoden om den nära slägtskapen mellan Tidens och de maktegandes politiska trosbekännelse vara riktig, om denna också icke lika öppet föres i skölden på båda hållen. En annan omständighet, som synes göra sanpolikt att en sådan själsförvandtskap i åsigter finnes, och som lämpligen kan vidröras i sammanbang med frågan om Thranes deklamatiooer, är den, att å ena sidan största delen af de ultrarojalistiske doktrinärer, som i förutnämnda afseende synas hafva ett hufvudsakjiigt inflytande, i fullkomlig öfverensstämmelse med Tiden och dess ultrarojalister, oaktadt all den Tförskräckelse de visserligen och med skäl bysa för de s. k. socialisterne och deras fantasterier, Ineml:gen för den händelse att de sednare skulle lerhålla någon verklig betydenhet, likväl för lögonblicket vida mera hata eller frukta det demokratiskt konstitutionella partiet, till hvilket Ihör majoriteten af den del bland folket, serIdeles medelklassen, som erhållit någon uppfostran och kan med urskillning bedöma politiIska frågor. Detta är också naturligt; ty faran af utförIbara, rent politiska reformer i demokratiskt konstitutionell riktning, förutsätsande fordrinIgar på eftergifter för allenastyrandets maktIfullkomlighet till förmån för folkets sjelfstyrelse och på verkliga garantiers sättande i ställlet för de skenbara, rycker allt närmare, i Isamma mån som nationen tydligare lär sig inse den hittills varande ställningens sanna beskafIfenhet; hvaremot det är klart, att socialismens Jid6er, i de delar, hvari de skilja sig ifrån, eller vilja synas gå längre än de demokratiskt konIstitutionella, dels äro så dunkla och sväfvande, och till en stor del ännu utgå från grundtankar, som vända så upp och ned på sjelfva Jnaturlagarne för samhällets lif, samt dels så Istridande mot friheten, att de tänkande måste lopponera sig deremot just i åtskilliga af de punkter, medelst hvilka de sig så kallande soleialisterne söka den största framgången hos I I massan. Efter detta kanske något långa företal vilje vi nu meddela ett utdrag af Tidens artikel: Ingendera af de värda tidningsredaktionerna har -förståttn, heter det — Tiden talar bär om AÅftonÅbladet och Aftonposten — eller låtsar förstå hvilken -— a