Aftonbladet – 15 oktober 1850, sida 2

AA ät hans arm falla och trädde ett steg Tillbaka från hoom. För Guds och alla himmelska helgons skuil, säg nej! säg nej! . ac Uppfordrar Beatrice mig till en lögn? Jag kan icke yda. Darrande fattade hon hans hand och sade med bedjande, smekande röst: O, Fortunato, om jag någonsin varit värd er vänskap, så besvär jag er vid denna kärlek, vid min och er eviga lysksabghet, att glömma de hedaiska villfarelserna, att komma till oss andra i den allena saliggörande kyrkans armar. Dyra Beatrice! Reiigiösa öfvertygelser stå i förbund med Gud och evighet. Vi kunna i det yttre hycklande afsöga dem med läpparne, men de stå outplånliga qvarinom oss. De äro till och med oafhängiga sf vår vilja. De äro hela vårt vetandes och samvetes väsende. Derför alstras de icke af vår vi!ja, utan vår vilja af dem. Att vilja tilliatetgöra öfvertygelser, kan kallas att vilja tillintetgöra själen. Kunde ni, om man bad er på kni, om man hotade er med afgrundsqval, kunde ni väl inom er förstöra tron på er egen tillvaro, på jord och himmel? Om ni också ville, låge det utom er förmåga. O, Beatrice! ville ni se mig som en offentlig lögnare? Jag skulle från det ögonblicket vara ovärdig er aktning. pFortunatol ropade bon ur beklämdt bröst; detta är förfärligare än skeppsbrottetlp Jag ärar er fromma tro. Den är mig helig. Ara ni min. Den är mig helig. Och bjöde man mig det skönaste som jorden har — Bastrices hjerta, Beatrices hand — för priset af den ärelösaste bland alla lögner, skulle jag icke köpa den högsta Jyckan.n ,Jag är sjuk, signor Fortunato, sade hon med matt röst, låtom oss återvända. I det han, bekymrad för henne, ville föra henne till landthuset, kom damen, som sednast lemnat dem, åter emot dem. God natt, signor Linthil sade grefvinnan, i det hon stödde sig på sällskapsdamens arm, hvila skall göra mig godi. Jag begifver mig till mitt sofrum. Fortunato såg bestört efter henne. Derpå vände han sig om med en djup suck och skyndade till sia boning. (Forts.)