Aftonbladet – 10 oktober 1850, sida 3

stag, eller för att fasthållas vid marken, me: icke såsom medel för det uppslagna tältets forn eller sammarihang. Genom detta de kalmycki ska tältens oberoende af lägerplatsen, hvarp de stå, blef det möjligt att jag en morgon fic se en mängd hyddor i mitt grannskap rör sig och aftåga långsamt åt samma håll. Nä jag fästade min tolks uppmärksamhet på denn sällsamma syn, begynte han genast inpacka d saker i vår egen hydda, som icze voro vägg fasta eller upphängda på väggarne, och dro tältpinnarne ur marken; hvarefter jag inom nå gra minuter såg hela min bostad tåga af å samma håll. För detta slags flyttning upplyf tas hyddorna af sina invånare några tum öf ver marken och bäras. Flyttningen var vi detta tillfälle allmän och gaf anblicken af e af sig sjelf vandrande by, hvilken på någr hundra stegs afstånd stadnade i samma ordnin som den förut haft, och der tog sig nya tomt platser. Anledningen till tåget var frånfälle af en gubbe i en af hyddorna. Enligt bruke hade den gamle blifvit begrafven på platse under sin sotsäng; och hans bydda, så väl sor grannarnes, flyttades undan för att lemna ho nom ostörd i sin graf och icke hindra han ande från öfvergången i en annan kropp. Vid jordfästningar tillkallas vanligen en pres! som dervid under åtskilliga ceremonier oci böner signar liket med heiiga tecken, på de att icke själen, till straff för nigon förseelse må förblifva bunden vid kroppen. Afven upp sprättas likets skinn, för att åt själen lätta ut gången; likväl hysa presterna delade menin gar om nödvändigheten af denna åtgärd. Nä man tror sig viss på att själen lemnat like bringas detta till sin hvilostad med biträde a ett ibland de fem mongoliska elementerna trä, jern, jord, vatten eller eld; och liket jor das antingen omedelbart, hvarefter grafve täckes med stenar, eller nedlägges det i vat ten, eller förbrännes det; valet af sättet bero på den aflidnes födelsestund, (Slutet följer